Chabala_Pisaro_An Unrhymed Chord_Hearing Metal

Barry Chabala
An unrhymed chord (for 25 acoustic guitars)
Confront CCS 9
Michael Pisaro
Hearing Metal 1
Edition Wandelweiser EWR 0902

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2010-04-08 15:09

Den vackra titeln An unrhymed chord är ett stycke skrivet av den amerikanske kompositören Michael Pisaro (f. 1961). Verket har framförts flera gånger för olika instrument och ljudkällor, men här framförs det på gitarr av landsmannen Barry Chabala. Pisaro är en av huvudfigurerna inom den tyska Wandelweiser Komponisten Ensemble som nu efter tjugo år börjar uppmärksammas utanför de snäva kretsarna. Men nu när detta väl sker är det ironiskt nog inte främst inom konstmusiken som lyssnarna finns utan inom den elektroakustiska improvisationsmusiken och undergroundscenen.

Pisaros kompositioner är minimalistiska till sin natur, ofta med tyngdpunkt på dronens långsamma retoriska kraft. Han utforskar klanger och längder, men på ett annorlunda sätt än den klassiska minimalistiska traditionen eller den reduktionistiska skolan à la Rudi Malfatti (som också är medlem i Wandelweiserensemblen). Det hörs att John Cage är en stor inspiration. Partituren är för det mesta koncentrerade till faser och längder som på olika sätt förhåller sig till tystnaden som en bärande musikalisk parameter. Kompositionerna är långa och det är helt avgörande att man tar in dem i sin helhet utan avbrott.

An unrhymed chord (for 25 acoustic guitars) är en musikalisk process på drygt en timma, en horisontell utveckling av en ganska karakteristisk e-bowton tillsammans med motoriska drillande ljud som förmodligen kommer från gitarrens metallbeslag eller möjligen stallet. Så låter det första intrycket. Men partituret är skrivet för ett valfritt antal musiker, förutsatt att de håller sig till ett ljud vardera under partiturets givna längder. Chabala väljer här att vara 25 gitarrister där de olika ljuden från gitarrerna har spelats in över varandra. Resultatet låter dock mycket mer sansat än man kan tro; starkare ljud får bara förekomma under en kortare period, undertiden svagare ljud tilldelas längre tid. Kompositionen har därmed en inre ekonomi som får allt att lägga sig som en stilla flytande flod. Vid hälften av stycket bryts kompositionen av i 5 minuter av näst-intill-tystnad, varpå en litet mer kompaktare fas tar vid. Först mot slutet, i de sista skälvande minuterna, avtecknar sig fragment av melodi. Det ger en känsla av bräcklighet och det är mycket vackert.

Hearing Metal 1 är även det ett minimalistiskt droneäventyr, tre kompositioner som alla hämtar sin titel från verk av den rumänske modernistiske skulptören Constantin Brancusi: ”Sleeping Muse”, ”The Endless Column” och ”Sculpture For the Blind”. Alla tre kompositionerna framförs här av Greg Stuart, som med stråke och lätta anslag sätter en gigantisk 60" tamtam (en slags gonggong) i svängning. Det handlar här om samma typ och storlek av gong som Karlheinz Stockhausen använde i Mikrophonie (1965). Metallen sjunger verkligen, det är makalösa ljud som växer fram i gongens övertoner och resonansmöjligheter. Men precis som hos Stockhausen är det inte bara metallen vi hör. Mikrofonerna blir våra artificiella öron som fångar upp extrema nyanser, nästan ett slags subpulser. Pisaro bäddar dessutom in sinustoner som tycks dela klanglagren trots att de ligger på nästan precis samma frekvens som gongen. På detta sätt lyckas han skapa avstånd och små förändringar som faktiskt ger ett skulpturalt uttryck. En minst sagt fascinerande kompositör.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry