Charlemagne Palestine & Rhys Chatham – Youuu + Mee = Weee

Charlemagne Palestine & Rhys Chatham
Youuu + Mee = Weee
Sub Rosa SR367

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: ons, 2015-05-06 19:18

Storslagna religiösa upplevelser – samarbetet mellan Palestine och Chatham på Youuu + Mee = Weee är förenat med en monumental resa. Albumets speltid på 150 minuter manar till lika djup meditation som lyssning. Över de tre CD-skivorna förmedlas ett samtal mellan klang, själ och bild; vi transporteras – ett fönster smälter över näthinnan och ett inre bildspel tar vid. Piano, trumpet, gitarr och orgel, tillsammans ger de upphov till färgsprakande och formsköna landskap med starka undertoner av andlighet och mystik. I centrum för denna översinnliga upplevelse finner vi Palestines röst, vilken stundtals äntrar landskapet med omkullkastande invokationer.

Att i text förmedla upplevelser av denna musik kan liknas vid att granska skeppskaptenens loggböcker, vari omfattande skeenden reduceras till synnerligen sakliga händelser. Att lyssna till musiken är snarast förenat med motsatsen, närmare bestämt att förhållandevis okomplicerade åtbörder på instrument kan ge upphov till något så monumentalt och djupt andligt. Det totala uttrycket är framträdande i både Palestine och Chathams musik, varför de brukar hänföras till den slentrianmässiga beskrivningen ”maximalism”. Naturligtvis ringar det in något väsentligt i deras musik, men liksom många andra försök att stöpa musik i kategorier, går flera väsentliga aspekter förlorade på vägen.

Balansen mellan occidenten och orienten. Trumpetens historia kan dateras till långt innan Kristi födelse. Visserligen är Chathams trumpet av västerländsk modell, men låter sig aldrig skrivas in i detta sammanhang – endast klangen kan härledas hit genom minnet. Chatham introducerar den första skivan med utdragna toner på trumpeten, vilka repeteras, varieras och placeras ut i lyssningsfältet, där de varsamt guppar av och an.

Palestine tonar in på sin Bösendorfer – pianot, konstmusikens centralgestalt i mer än 200 hundra år. Den gravklädda skändas tycks vara ett passande uttryck beträffande Palestine i relation till den västerländska konstmusikens historia. Hans repetitiva strömmar av toner till omfattande kluster torde sitta som en nagel i örat på den högtravande publiken – den klavbundne klassikern liksom modernisten.

När Palestine (omkring tio år sedan) besökte Münchenbryggeriet i Stockholm för ett soloframförande, inledde han i vanlig ordning med att dekorera såväl flygel som scen med en hel arsenal av små söta, oskyldiga gosedjur. Medan ritualen pågick förde han en monolog. Jag minns inte mycket av det han sade med undantag för en sak. Det gällde Morton Feldman. Palestine uttryckte sin starka kärlek till sin landsmans musik, varpå han frågade sig huruvida publiken delade hans intresse och spekulerade vidare att den kanske ogillade amerikanen och därmed var av det högtravande slaget. Huruvida Palestine följde upp med någon dräpande kommentar över Karlheinz Stockhausen minns jag i ärlighetens namn inte – men det verkar inte osannolikt.

Förhållandet mellan Nordamerika och Europa. Stockhausens uppfattning om Feldmans musik är intressant, eftersom den åskådliggör avståndet mellan två sätt att lyssna och uppfatta musik. Stockhausen noterade nämligen enbart vad han tyckte Feldmans musik saknade – medan vad den faktiskt innehåller verkade honom närmast ovidkommande. När vi lyssnar till Feldman är vi hänvisade till intrikata mönster, ett mikrokosmiskt spektrum som särskilt yttrar sig vertikalt. Stockhausen synes dock mer upptagen av utvecklingen, det horisontella uttrycket, medan den upplevelse Feldman erbjöd honom, (ironiskt nog) låg utanför tyskens horisont.

När vi lyssnar till Palestine befinner vi oss närmare Feldman i termer av en musik som saknar de traditionella västerländska verktygen för utveckling. Däremot är Palestines musik långt starkare i sitt uttryck. Passionen finns visserligen hos båda, men vid sidan av Feldmans sensuella uttryck, framstår Palestines musik som det totala, renande uttrycket – guden av sex, blod och tårar! Vidare är det mycket annat som skiljer deras musik åt, däribland (semi)improvisationen som metod och de starka tendenserna till religiös mystik vilka präglar Palestine, men saknas hos Feldman.

Balansen mellan kaos och kosmos. Vi återupptar händelserna under lyssningen av den första skivan och noterar Palestines röst ljuda för första gången – den liknar en barnstämma med knivskarp kontroll över tonhöjden. Pianoklangerna fortsätter att oupphörligen strömma fram i monumentala kluster och åskådliggör därigenom flygelns dolda egenskaper. Liksom La Monte Young och Marian Zazeelas fluida repetitioner på varsin tambura i ”The tamburas of Pandit Pran Nath”, reser vi också med Palestines flygel ner i instrumentets klangliga mikrokosmos. Den väsentliga skillnaden är att Palestine frammanar det totala uttrycket genom klustret – kaos – medan Young och Zazeelas tamburaövningar kontrollerar ett tonfundament, där intrikata variationer uppstår genom den mänskliga handens misstag, instrumentens fysiska beståndsdelar, rummets egenskaper och andra omständigheter som tillkommer den akustiska miljön.

Konsekvenserna av pianoklustren kan närmast liknas vid att betrakta Brion Gysins ”Dream machine” – mobilen snurrar varpå dess hastiga växelspel mellan ljus och skuggor frammanar sinnebilder. Gester framträder i rika färger, likt en översinnlig Debussy-palett. I duett med trumpeten blir mötet ett abstrakt skådespel, med reaktioner på varandras artikulationer och rörelser beträffande tempo, accenter och harmonier.

Trumpeten trakteras också på ett mycket intressant vis. Från lena, utdragna toner, via fräsande bisvärmar och knastrande komplex, till två särskilt fascinerande sekvenser varunder Chatham först låter portionera ut väldiga kråkmord i fältet, där de många vingarnas slag drar sig samman ömsom expanderar i svarta moln; varpå han tvingar ner trumpeten till ett dovt och sprucket ljud liknande tibetanska hornets mörka stämma.

Efter en långsam crescendorörelse på instrumenten, planar vi ut och utrymme ges för Palestines andra sång. Denna gång är det en annan stämma som sjunger – måhända ett annat andeväsen – där hela struphuvudets resurser synes tas i bruk för att uppbåda en raspig, kväkande och saltomortalfladdrande karaktär, med bibetydelser av uråldrig häxkonst. Intrycken av en invokation väcks till liv, med sångstämman korsfäst på de strömmande pianoklangerna och ackompanjerad av trumpetens borduntoner och fräsande stötar. En instrumental passage följer, varefter den tredje sången äntrar och avslutar den första skivan. Palestine stämmer ned i en naken klagosång och pianot trakteras försiktigt med enstaka ackord omgärdade av längre pauser.

Nya utgångspunkter möter oss på andra skivan. Pianot och trumpeten har bytts ut mot orgel och gitarr, medan rösten äntrar emellanåt som på första skivan. Palestines orgel inleder med att frammana rektangulära block, vilka Chatham fyller med hypostasen fadern, sonen och den helige ande – gitarren ger nämligen upphov till en rörelse mellan ett ackord placerat till vänster respektive ett till höger, följt av ett mer framträdande i centrum. Ackorden upprepas likt ett mantra för att sedermera röra sig oregelbundet i landskapet. Vi frågar oss om åtbörderna är en tillfällighet, eller har ackorden medvetet placerats enligt modellen för västerlänningen att enkelt identifiera? Om de representerar något, så torde det knappast vara treenigheten, särskilt med tanke på Palestines judiska bakgrund.

Den senare delen av stycket är särskilt imponerande. Närmare fyrtio minuter in desintegrerar gitarrens klangfärg i stereo över hela ljudbilden, varpå små elektroakustiska klangkomplex frammans. Det är oerhört vackert. Instrumenten samlade tecknar ett tilldragande landskap med tillhörande impressionistiskt skimmer. Ovanpå under vissa sekvenser finner vi Palestines röst. Den har en mycket vacker naturlig ton, raspig, men med definitiva tonhöjdsefterlämningar. När rösten gestikulerar ger den närmast intryck av en voodoo-prästs retoriska färdigheter.

På den tredje och sista skivan finner vi orgel, trumpet, piano och röst. Inledningsvis liknar ljudbilden den föregående skivan, med utdragna toner från orgel. Dock framträder snart korta, repetitiva trumpettoner ur fonden, vilka sedermera sträcker ut sig. Jag tänker här på Terry Rileys sopransaxspel i flera av hans inspelningar av ”Poppy nogood”. Lika vacker är Chathams trumpet. Pianot äntrar och tecknar hastiga, men återhållna figurer. Rösten uppenbarar sig och den ockulta mässan når oss. Ett dramatiskt skådespel utspelar sig med Palestines röst i centrum, vilken artikulerar med knyckiga gester och mäktiga tonglidningar. Vi sitter förtrollade.

Pianot tar en central plats halvvägs in i stycket. Det ger först intryck av en fördröjd Debussy, men övergår sedermera i en sällsam musik i basregistret. Med dramatiska gester dundrar Palestine fram pianoklanger, varpå hans mässande röst väcker tanken om en stor final. Gitarren klapprar, pianot strömmar, medan orgeln sträcker ut sig till en statisk matta. Vi upplever något av ett rekviem, genom att i smått melankoliska färger falla. Under en kortare sekvens glimrar pianot till, för att i nästa mötas av trumpettoner liknande inledningen på första skivan – långa utdragna, varför de för en kort stund minner om La Monte Youngs monumentala ”The second dream of the high tension line stepdown transformer from the four dreams of China” i dess melodiska version för åtta trumpeter.

Kanske man bör ge sig hän lite extra för att nå fram till det underliggande spelet på Youuu + Mee = Weee, men därigenom kommer man också långt. Vi reser genom jordens fundamentala partiklar och slår följe med Chatham och Palestine i en högre verklighet. Tacksamheten över möjligheten att färdas med dessa gamla hjältar är omfattande och inga tecken på trötthet finns här!

Den första CD-skivan av dessa tre gjordes nyligen tillgänglig på LP. Jag rekommenderar emellertid 3xCD-utgåvan tillsvidare, men om samtliga delar ges ut på vinyl får man väl fråga sig om fler pauser för bensträckare är att föredra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry