Charlemagne Palestine: Ssinggg Sschlllingg Sshpppingg

Charlemagne Palestine
Ssingggg Sschlllingg Sshpppingg
Idiosyncratics IDCD 010

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2015-05-05 11:37

Charlemagne Palestines nya album är inspelat 2013 på Club Charlemagne I Bryssel och denna musik vill förstås att Aymeric De Topol också nämns, eftersom mixining och efterarbete är ovanligt viktigt. Liksom den finfina mastering, som gjorts av Frédéric Altstad I Ångströmstudion i Bryssel. Med detta sagt skulle det räcka med ett omdöme: suveränt. Men denne musikens trollkarl är inte så enkel, han svämmar över alla betygsbräddar, normala omdömen falerar.

Bra eller dåligt? Alla de där mjukdjuren han brukar ha med sig och som fyller alla sidor på konvolutet, hans lust att på olika vis göra musiken synlig, är inte det en mystikers dröm? Liksom den tanke som avskiljer honom från den minimalism han var en av grundarna till. För tillsammans med LaMonte Young, Terry Riley, Philip Glass, Steve Reich och andra New York-musiker reagerade han på den dåtida samtida konstmusikens onödiga komplexitet (läs Boulez och Stockhausen). Tanken som skilde honom från minimalistkompisarna var närmast mystisk. Alla har vi väl någon gång känt den extas, som vill växa fram ur till exempel Recihs eller Youngs enkla stycken. Palestine gick längre, då han hävdade att minimalismen oavsett vad den blev var sprungen ur något slags helig källa. Det kan ju låta märkligt. En mystiker. Kabbalist. Men antagligen är det inte svårt att förstå.

Jag har fastnat för hans musikaliska bakgrund. De första erfarenheterna fick han, då han sjöng borduntonerna i synagogans kör. Han valde sedan svåra instrument, till exempel carillon, som slås med knutna nävar, en teknik av upprepning han senare använde i sina performances på flygel. Att dra fram det dolda, att genom ett slags frågor-svar-närmande tränga in i världens, i det här fallet, klingande gåtor, det för mina tankar åt ett håll: den judiska erfarenheten. Jag slår upp och läser i Midrash: “Eftersom Guds handlingar i den judiska historien inte alltid ter sig förklarliga, blir världen som en olöslig gåta. Bakom denna olösliga gåta gömmer sig Gud, som efter Templets förstörelse blivit ännu mer ouppnåelig och fjärran.” Och i en berättelse om Rabbi Akiva Kal va-Chomer fann jag följande: “Akiva, skriften säger om dig: Flodens djup har blottlagts, och dolda skatter dragits fram i ljuset. / Sådant som var ogenomträngligt för människorna kunde Rabbi Akiva bringa ut i dagsljuset.”

Nog kastar de raderna ett blixtljus på Charlemagne Palestines musik. Andan i den. Det motsäger inte Roland Spekles omdöme i Klangkunst, 1996: “Palestine ser sig själv som alkemist, som sysslar med att bygga upp och därvid ägnar sig åt klanger och färger och de händelser han kan skapa med dem.“ Enligt Spekle rör det sig om transcendentala upplevelser och erfarenheter. Vilket förstås inte motsäger vad jag nyss skrev. Däremot ger det särarten hos Palestine. Hans kamrater i det sena 1950- och tidiga 1960-talets avantgardescen var nog mer försvurna åt zen-buddism än judisk mystik, som ju ändå haft en vittgående betydelse tillsammans med alkemin i konst, musik och litteratur under 1900-talet. Inom parentes sagt är den innerliga frågande judiska erfarenheten också närvarande hos andra musiker som trumpetaren Sonny Berman. Men det är en annan historia, bara det att Palestine knappast var helt ensam. I alla fall arbetade han med att bygga upp styckena utifrån de envetna borduntonerna, skapa ackord, iaktta övertonerna och faktiskt ge musiken en kropp, en fysisk gestalt. Till skillnad från till exempel Steve Reich, där ju musiken lyfter som moln från instrumenten.

Palestines betydelse är stor. Det räcker med att nämna några namn, först Glenn Branca och därmed rockgrupper som Sonic Youth. Någon har kallat Palestines musik för flytande objekt, och jag gissar att kamraterna i Sonic Youth gärna skulle ha fått ett sådant omdöme om deras egen musik. Då jag skriver “objekt” måste det nog förstås som en parallell till världen. I boken Charlemagne Palestine Sacred Bordello, citeras Palestine: “Vad är verklighet? Jag vet inte vad verklighet är, jag är inte en särskilt verklig person.” Möjligen kastar det ett ljus över alla leksaksdjur som befolkar hans framträdanden. En egen verklighet, den som så önskar kan ju tolka det som en positiv – eller besvärande – barnslighet. Han är ju inte den enda konstnär som byggt upp dockvärldar. Mike Kelly påminner i så motto om honom. De där dockorna kommenterar genom sin blotta uppenbarelse världen. Gör den gåtfull och fylld av frågor.

Ssingg Sschlllingg Sshpppingg påminner om tidigare verk, och den väcker tanken på barnsligheten. Här är dronackorden som sköljer in över lyssnaren, men så ligger en märklig ljus mansröst över detta med uppmaningen att sjunga. Det blir ett slag jubilate, en lovsång. Till vad? Ja, den frågan väntar han sig vårt motsägande svar på. Eller så drar han sig undan, för på slutet återstår bara en mekanisk leksaksröst med texten, en leksakstext som fungerar som ett slags lärare till en annan mer vanlig röst, som upprepar och upprepar: “sing, sing…” Och jag kan inte låta bli att dra fram Midrash ur bokhyllan igen för att slå upp det ställe där erfarna och visa rabbiner slår sig ner hos nybörjarlärarna och ber att de ska undervisa dem i Läran. Frågor och svar, utan hierarkier. Och hela kompositionen avslutas artigt med att rösten säger “bye bye” till oss. Därmed har Palestine lämnat oss och hela den dronande ambitiösa frågeväg han slog an från början. Kvar sitter vi. Vägen dit har varit ett ljudäventyr.

Med sina droner bygger han upp, lägger till, skapar uppmärksamhet. Dronerna lagras över varandra, av och till bryter rösten in med sin ljusa ton som gifter sig med moln av övertoner. Ja, det låter himmelskt. Så släpper han in oväntade instrument. En virveltrumma hörs plötsligt och då vibrerar rytmerna som bor inne i dronflödet. Högtalarljud dyker upp. En trumpet. Det hörs som om det är leksaker med förströdd innerlighet. Fynd i den egna andliga eller barnsliga kammaren. Och inget är i sig märkligt. För det här är en musik bortom all virtuositet. Även om han själv är envetet skicklig, en teknikskapare och upptäckare. Och också om själva musiken i sin oemotståndliga, för det är den, uppenbarelse är svår att efterhärma. När jag tillsammans med dessa droner är mitt inne i ett trassel av klanger som växer och lyser, då tystnar allt tvärt. Musiken gör generalstopp.Som om jag ställt en olämplig fråga till den. Svaret som följer är ett finger som dras runt kanten på ett vattenglas. Tonen som stiger känns förtrollad, glasklar. Som om han sade: så här genomsiktligt kan det vara i motsats till den flätade mångstämmighet som växt runt dronens fräsande klanger.

Inget är märkligt, musiken växer ur klanger som är vanliga, instrument som inte utmärker sig särskilt. Det är som med leksaksdjuren, en värld av enklaste gemensamma vanlighet. Det är den han tränger in i frågande, formar om. Dissonant, inträngande. Och flyktigt. En musik som inte propsar på någonting. Precis som han i sina framträdanden suddar ut gränserna mellan musik och performance, gör han gränsen mellan lyssnare och musik ganska otydliga i det att hans form känns öppen och samtidigt gåtfull. Ovanligt litet narcissistisk: gränsen till mig som lyssnare är mycket otydlig. Det kanske är det som gör att musiken känns barnslig och osofistikerad. Sedan kan den som vill apostrofera stamkänsla, riter, extas, och det är helt riktigt. Men det är liksom en annan dimension av musiken, där han inte är ensam.

Jag lämnar sista ordet till Antonio Guzmann i Sacred Bordello: “Palestine himself becomes a gnostic situated at the atavistic fount of the universal tribe, and must be considered one of our era´s kabbalists.” Sade jag att det är en bra skiva? Bra bortom dåligt och bra!

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry