Charlemagne Palestine, Z´Ev: Rubhitbangklanghear

Charlemagne Palestine, Z´Ev
Rubhitbangklanghear Rubhitbangklanghear
Sub Rosa

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2013-04-18 15:50

Redan enkel varudeklaration kunde räcka:
Klockspel: Charlemagne Palestine. Slagverk: Z´Ev.
Inspelat: 18-20 juni 2010.
Plats: Charleworld i Bryssel.
Tidigare inspelningar: ingen tillsammans, men de hade spelat ihop en gång.
Position i musiken: två av sin generations legendariska minimalister, födda 1945 respektive 1951.
Hållbarhet: garanterad.

I en generation av minimalistiska tonsättare är här två med en egen lyskraft. Det kanske beror på att under tiden de verkat har en mängd olika musiksorter försökt hypnotisera oss med droner, maniskt högt ljud, nermonterade instrument, dekonstruerad musik. De här musikerna hörs oerhört fräscha och oaffekterade i allt detta. Utan att jag förfaller till någon romantik motsvarar de en form av urklanger. Just mångfalden, merfalden, merarten, ja, över huvud taget mer… : deras parametrar är så många fler än man är van vid utifrån alla de nischade sorter som kan ha närts av denna musik.

Det finns en förklaring, och det är försjunkenhet, studier, fördjupning. Med typisk korthuggenhet skriver Charlemagne Palestine en förklaring i albumet: ”Jag började först spela klockor då jag var på High School of Music Art på 1960-talet i St Thomas Church tvärs över gatan vid Museum of Modern Art på Manhattan. Jag spelade varje dag i åratal.”

Så lång tid tar det att bemäktiga sig dessa klockor.

På 1980-talet träffade han Z´Ev i Amsterdam. Det är väl ungefär samma tid som jag själv stötte på hans musik i form av en kassett (50 Gates, Staalplaat). Här fanns ju givna mötespunkter, kontakter med både konkreta poeter som Emmett Williams eller tonsättare typ Glen Branca. Upprepning blir repetitioner, ett slags tjat som sliter bort musikens yta. Herrarna lärde känna varandra, de kom att spela ihop en gång, men först 2010 föreslog Z´Ev att de skulle göra något tillsammans och spela in. Detta är resultatet.

Vad jag ville säga är att här föreligger en långsam, nötande process av musik, ett inträngande i ljud och en erövring av olika klangredskap och figurer. Den känns oändlig, vilket upplevs då begränsningen träder in. För mig som är uppvuxen med Dagens Dikt i P1 varje dag klockan 12.00. Det gäller ännu. Fast jag borde kanske skriva inför tolvslaget. För mina första minnen av klockspel är att först lyssna på "Örjanslåten" och därefter de ödesmättade tolv klockslagen, innan Dagens dikt kom. Den känslan hemsöker mig här. Dessa klockklanger, som också ramar in tystnader, slumpen, andra ljud. De är malmklingande klockor men också en massa mer, massor av hålrum.

Palestine spelar oaffekterat konstaterande, lyssnar av några toner åt gången, därför blir det uppseendeväckande då detta repetitiva plötsligt sträcker sig mot en högre klang eller ökar tempot ett tag. Jag behöver inte säga det: men här är det ritual, det är som andakt.

Den som vill hör här ett slags musikens mystiker. Det finns inget ystert över detta, ingen trans, det är varken apollinskt eller dionysiskt. Dessa toner bara är.

Z´ev använder sitt stora slagverk på ett liknande vis. Klanger av trä, metall, skinn ekar under klockspelet. Figurer accelererar, mullrar, lämnar rullande ekon i rummet.Ja, det går inte att skriva egentligen om denna musik för den tål inga metaforer. Den vill vara bara i sina förvandlingar, sina rörelser, sina klanger. Och jag kan konstatera hur lätt det låter. Inspelningen är gjord hos Palestine, i ett rum som ger sig till känna hela tiden. Det är skönt, här finns inga kliniska närbilder, här växer rummet ihop med instrumenten.

Den första cd-n innehåller tre duo. Andra cd-n öppnar med närmast rituellt klockspel av Palestine och följs av två solon av Z´Ev. Slagverk som lägger ihop klanger med rummets energi, liksom upprättstående, avlyssnande. Som då någon blundar och ropar och inte vet vad ekot ska svara.

För en gångs skull musik som bara är, musik som är en självklarhet, som inte kommenterar annan musik eller uppehåller sig vid andra tillfälligheter. Med samma vördnad, nyfikenhet och öppenhet, som någon närmar sig de stora kinesiska mästertecknarna eller kalligraferna, så kan denna musik avlyssnas. Och det låter så enkelt. Självklart som ett glas vatten vid plötslig törst efter en stor ansträngning.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry