Charles Cohen: A Retrospective

Charles Cohen
A Retrospective
Morphine Records, Doser024CD

Av: Sven Rånlund

Publicerad: ons, 2014-04-16 00:49

Länge var det möjligt att vara profet i sin egen stad. Charles Cohen till exempel, han var i decennier en doldis utanför Philadelphias underground. Känd som stadens kufiske improvisatör med elektronik, särskilt Buchlasynten Easel. Men spela in? Nej. Komponera i studio? Nej. Så Charles Cohen skrevs inte in i musikhistorien. Istället har han liksom i efterhand, upptäckt i internettiden, fått läggas till som ett bortglömt kapitel.

Och vilket levande kapitel! Cohen har på gamla dar hamnar i rampljuset och inbjuds till stora europeiska festivaler (senast Transmediale i Berlin). Det är på tiden, för den musik han spelade in på 70-80-talen är extraordinär, också för att vara experimentellt elektronisk. Den är rytmisk, intuitiv, snabb, kosmisk, mystisk, dansant. Ibland låter det Kraftwerk, ibland Tangerine Dream, ibland Autechre eller nåt från raster-noton. Men lyssnar man lite närmare hörs hans utmärkande drag: det improviserade livespelandet. Att andas genom elektronik.

Jämfört med andra som hade tillgång till elektronisk ljudutrustning på 70-talet och framåt verkar Cohen aldrig ha haft intresse av ljudstudion i sig. Som han citeras i häftet till den samlingsvolym som nu kommit ut, på frågan vad han helst vill göra: ”playing electronic music with and for people.”

Morphine Records har tidigare samlat ihop material till tre vinylutgåvor (slutsålda på nolltid). Nu finns Charles Cohens musik från 1976-89 samlad på två cd med häfte där vänner och kollegor berättar om denne geniale särling som arbetade som ljudtekniker på universitetet i Philadelphia men framför allt skapade ljud, ljud, ljud. Ofta för stadens frigruppsteatrar, och ständigt beredd att utan pretentioner spela tillsammans med musiker av alla slag. Elektronisten Ken Gen Montgomery skriver fint om sitt första möten med Cohen när han var ung och grön. ”Spelar du?”, frågade Cohen. ”Det borde du, det är roligt. Det spelar ingen roll om man inte är musiker, vem som helst kan spela.”

Det instrument Cohen kommit att bli en av världens främsta utövare på har sin egen historia att berätta. Don Buchla tillverkade i början av 70-talet en minimal serie av en synth i portföljmodell som kallades Easel. Ett av de få exemplaren – det lär ha gjorts ungefär 25 instrument – hamnade i händerna på Cohen. Det är alltså inte en stor modulär Moog-vägg vi talar om, eller tunga pjäser som ARPs modulära system. Nej, en resväska med ett hanterbart antal ljudenheter och ett litet slags tangentbord med massor av rattar och hål att stoppa sladdar i. Ett instrument som är lätt att ta med sig, lätt att dela med sig, att visa upp, att leka med, fascineras över, förvånas med, långsamt behärska. Easeln är ett synnerligen kapabelt elektroniskt instrument som nyligen börjat serietillverkas igen. Det är väl inte otänkbart att Easelns återuppståndelse har en del att göra med intresset för Charles Cohens musik, även den som spelades in för decennier sedan.

Det personliga och spontanta uttrycket är nog det man först slås av i Cohens elektroniska musik. Lekfullt som Conrad Schnitzler – faktiskt var det tänkt att Cohen skulle skivdebutera 1985 med en split med Schnitzler, men han lyckades inte få till någon inspelning han var nöjd med – eller om han kanske hellre valde att spela live istället för att komponera.

En av vinylutgåvorna bar titeln Music for Dance and Theatre, med spår som använder det mest signifikativa Buchlaljudet – The Buchla Bongo. Korta, varma, liksom träartade percussiva ljud som kan blandas till raka eller böljande rytmer. Att behärska rytmiskt spel på Easelns vidöppna modulararkitektur är ingen liten bedrift, det är rent virtuost. Cohens känsla för frijazz – han var tidigt inspirerad av Cecil Taylors pianospel – är inte omedelbart lätt att höra i skivans många rytmiska soloimprovisationer, snarare tolkar jag det som hållning eller en metod för musicerandet. Det finns å andra sidan låtar som drar tydligare åt annan fri musik, utan programmerad rytmik som styr. På vissa spår har Cohen använt andra instrument, som Buchlas midisynt 700 eller Rolands trummaskin TR-77, och valet av instrument sätter naturligtvis sin färg på musiken som skapas, precis som det skulle göra med akustiska instrument. Om något är det instrumentkänslighet som sipprar fram i musiken, särskilt de kortare spåren på några minuter, en närvaro i ljudens innersta mystiska – här nu, om en stund förgångna. Möjligt, kanhända, men det är inte säkert att Charles Cohen helt skulle kunna upprepa en låt, även om sladdarna dras med van hand i samma bekanta patcher.

För den som redan hittat till elektronisk musik av Daphne Oram – för att nämna en annan frihjärna – öppnar Charles Cohen spännande ingångar till vår tids improviserade musik med moduler, boxar och lådor fulla av lampor, rattar och hål för sladdar. Den frihet som i dag lockar många musiker att komma bort ifrån datorn har i Cohens händer slipats till perfektion: inte så mycket snabbheten att reagera i samspel på andras utspel som en en akustisk musiker gör, snarare att med beats och elektronix härbärgera två och tre och fyra musikaliska roller under sina fingertoppar. Känslosamheten. Det taktila. De många möjligheterna. Komponerandet i stunden. Och förmågan att avsluta innan musiken går på tomgång. Det, även det, inspirerar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry