Charlotte Hug & Fred Lonberg-Holm: Fine Estensions

Charlotte Hug & Fred Lonberg-Holm
Fine Extensions
Emanem 5012

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2010-11-22 23:25

Duo är ett heligt tal i impro. Och här möts Charlotte Hug, violaspelare från Schweiz, och Fred Lonberg-Holm, cellist från Chicago. Båda mycket erfarna. Jag har hört dem i många olika kombinationer. Men jag lovar att här låter det alldeles friskt och nytt. De gör var och en vad jag kunde förvänta mig. Bättre. Oväntat. Det märkliga är att två instrument så nära besläktade låter så stort och brett. Det är direktstart på högsta växeln. Tätt och glimrande. Splittrade toner som förenas i ett plötsligt stjärnfall.

Varje enskild ton är skarp, klar, instrumenten spelas på vanligt vis, här finns inga omvärderingar, ingen som pejlar in elektroniska klanger. Tvärtom. Det var länge sedan jag hörde så mycket stråk och strängljud. Klangerna fyller de tunna träkropparna. Och det är en fröjd att höra. Den exakthet de använder är bedövande och berusande. Stråktagen lägger sig tätt intill varandra, de skär varandras spår och trängs i kurvorna. Jag har svårt att riktigt förklara hur bra den här duon är. Bara förvånat undra varför jag så sällan hör impro på den här nivån. De lyckas kombinera en rätt yvig gestik med en kontrollerad återhållsamhet. Det känns ibland som om musiken skulle sprängas.

Ja, det mesta av vad man kan höra annars finns här. Höga kast, stegringar, en dramatisk låg droneton. Men det räcker inte som beskrivning, det täcker ingenting av den mirakulösa klangen. De korta knäppningarna på cellons strängar, stråkdragen som får flera strängar att vibrera. Någon av dem kastar sig ut i dervishlik trans och lockar den andra med sig. Korta utbrott, dansanta avoga turer. Så kan jag skriva, men det täcker inte musiken,beskrivningen uteblir. Kanske helt enkelt för att det inte går att beskriva. Det märkligaste och svåraste av allt, det är när en förhållandevis vanlig form totalt motsägs av ett fullständigt nyklingande innehåll. Det händer sällan, men så är fallet här.

Tänk så mycket onödig musik jag hört, innan jag satte på detta.
Tre stycken: det första börjar med ett fyrverkeri. Luften yr kring instrumenten sedan i nästan femtio minuter, tills sista biten löser upp sig i sträva ljud, gälla röstinsatser av Hug, som pareras av ylande cello. Ett nät av vibrerande strukna strängar spänns och så löses allt upp i några oväntade lösa trådar. Jag sitter med öppen mun länge. Förvånad.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry