Charlotte Hug & Stefano Pastor: Paragone d’Archi

Charlotte Hug & Stefano Pastor
Paragone d’Archi
Leo Records, CD LR 688

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-03-19 11:55

Charlotte Hug och Stefano Pastor är båda virtuoser och pionjärer på sina instrument, violan och violinen respektive, och det är fascinerande att höra dessa två mästare i det intima duoformatet. Skivan Paragon d'Archi är inspelad i Genua i november 2012 och släppt på Leo Records, ett skivbolag som alltid får en att förundras.

Paragon d'archi betyder lite löst ett jämförande av bågar, eller olika designer på bågar. Varje spår har en titel som motsvarar en viss typ av båge. Detta har naturligtvis med arkitektur att göra men det är omöjligt att inte associera till de ”bågar” som används för att skapa musik: stråkarna. Designen är i grund och botten densamma; den välvda formen, vilken Hug och Pastor här tolkar.

Hug hörs här som sagt på viola men även röst och Pastor på fiol men det är ganska svårt att särskilja dem. Båda använder sig av alternativa tekniker för att skapa mer eller mindre okontroversiella ljud, men de lyckas ändå pressa fram melodier genom virrvarret av ljud. Speciellt Pastor drar sig inte för att spela melodiskt och det är han som tar mest plats. Musiken dansar i gränslandet mellan nutida musik och fri improvisation och Hug och Pastor känns väldigt bekväma i denna gråzon.

Samspelet de två emellan är otroligt, det är musikalisk kommunikation på högsta nivå. Det här känns som en perfekt matchning av musiker. De rör sig så avslappnat men drar sig inte för att krångla in sig i varandra och dra och slita tills musiken håller på att brista. De spelar på för fulla muggar och det är tuff musik som inte på något sätt är hämmat av någon tradition. Hug och Pastor skapar sin egen tradition.

Det enda negativa man kan säga om musiken är att den har genomgående ganska jämn volym och tonflödet är ganska konstant. Det är inte många "solon" och inte mycket lugn och ro. Jag önskar att de hade modet att släppa lite grand och låta musiken andas. Å andra sidan är intensiteten cool och det blir nästan lite noisigt. Instrumenten låter ibland som ylande saxofoner eller distade elgitarrer. Det är till och med lite punkigt stundtals.

På skivans andra hälft är det mycket sång från Hug och det låter ganska obehagligt. Det är strikt ljudbaserat och hon knarrar, skriker, hulkar, skrattar, kvider. Hennes röst låter som en förlängning av violan och ljuden blandas upp. Jag föredrar nog när Hug fokuserar på violan, det låter bättre tillsammans med Pastor och när de två instrumenten slingrar sig runt varandra uppstår fantastiska ljudliga fenomen.

Paragon d'Archi är en intensiv skiva där virtuositet och samspel möts på ett fullbordat sätt. Hug och Pastor skapar en musik som får en att känna sig lite ängslig och gör att man inte kan slappna av. De spelar med enorm kraft och de kramar verkligen musten ur sina instrument, sig själva och varandra. Med sina sjutton spår finns det mycket spännande musik att hämta, oavsett om man är intresserad av klassisk musik, impro eller ljudkonst. Oavsett vad man vill kalla det är det här jättebra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry