Chip Shop Music: You Can Shop Around But You Won´t Find Any Cheaper

Chip Shop Music
You Can Shop Around But You Won´t Find Any Cheaper
Home Front Recordings 4

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2010-11-22 21:43

Martin Küchen har de senare åren gått från klarhet till klarhet. Där finns en allt säkrare formuleringslust kopplad till osäkerheten, vilken växer ur oklarheten var nästa ljud dyker upp, hur instrumenten ska omslingra varandra. Där finns bara en visshet att detta ska bära, musiken flyter på, men utan att upprepa klichéer. Det är viktigt och det svåraste, för musikaliska klichéer kan vara en pålitlig sockel för monumentet över sitt eget ego. Det finns en vardaglighet i musiken, som lyfter den över det alldagligt bredbenta, som det finns för mycket av, där vederbörande lyfter allt vad tygen håller. Ja, det är den där sockeln för jaget igen…

Erik Carlsson på slagverk och vad jag förstår viss elektronik skapar en puls av oro. Han håller de samlade klangerna mellan händerna som ett skört kärl, där väggarna växer och blir allt tunnare, allt för att kunna skapa ett klangrum av dimension som passar en oro, som inte tillåter självsäkerhet.

Küchen tuggar på musiken, hans sax låter allt mindre som en sax. Ljuden svirrar runt, knastrar, vill inte riktigt rulla med i given riktning. Hans insats är ett stretigt sökande, där varje vändning får en ny karaktär. Det är en märklig upplevelse.Tillsammans med David Lacey, som spelar e-bow och elektronik, och Paul Vogel, dator och annat, blir de en kvartett som är en flerstämmig röst. Det finns mycket dramatik i den sjusärdeles välmodulerade ljudkammaren. Plötsliga inslag av metall, stråke, andedräkt eller vad det nu är uppträder som skymningsgestalter, som plötsligt blir tydliga. Ibland blir det litet absurt galet, men det falnar strax.

Titlarna liknar beskrivningar : ” Rules are rules”, ”The Great War”, ”An Uncast Wind”. Men de beskriver inte musiken. Hur ska då den beskrivas? Ja, av och till dryftas frågan om improvisation. Det är väl berättigat när så mycket av vad som kallas improvisation mer eller mindre bara är icke nedskriven musik, ett slags öronmusik. Jag kan inte förstå hur den här kvartetten skulle kunna tillföra improvisationen något? För det är egentligen inte vad de håller på med. Visst tror jag de går in i spelet utan att veta var de kommer ut, men de har befriat sig från resonemangen kring improvisation.

Här handlar det mer om ett slags ljudkonstnärliga byggen, där var och en litar på de andras erfarenheter. De vet ungefär vart de vill komma och har inga anspråk på att vara nyskapande eller vad ni vill. Just därför förmår de bli originella. Avspändheten är deras och då de liksom glömska av varandra för att de så uttalat har en ömsesidig tillit, ja, då fogar ljuden sig samman. Där mumlar saxen sitt mantra, där kan slagverken klinga till då och då av metall, litet nyvaket. Medan andra maler ljudfärs av tomrummen och råkar blanda i litet av det som är runtomkring.

Det här är kanske improvisation, men i så fall mer en rimlig erfarenhet, hur oviktigt det är att kliva fram bredbent och ägna sig åt instrumentets virvlar för att spela upp en jämförelse med sig själv och andra: improvisation som hierarkisk jämförelse. Det här är tvärtom. Utan rangordning blandar alla fyra ihop instrument och ljud. Ibland undrar jag vem som spelar vad? Tills jag inser att det inte är viktigt. Behöver jag påpeka att det här är ett av de mest skärande och motspänstiga men mest angelägna album jag hört på mycket länge.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry