Chris Abrahams, Sabine Vogel: Kopfüberwelle

Chris Abrahams, Sabine Vogel
Kopfüberwelle
Absinthrecords 024

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2012-12-15 14:09

Flöjtisten Sabine Vogel hör till doldisarna på Berlins improscen. Ändå har hon undersökt och omformat sitt instrument lika länge som någon av de andra spelkamraterna. Ekon, loopar, instrumentets kropp och klang, allt har funnits i hennes musik. Men här finns inget av det riktigt spektakulära. Desto mer av det lyssnande. Hon har behållit en kärna av instrumentets klassiska klang.

När hon tillsammans med Chris Abrahams orgel improviserar sex stycken demonstrerar de på sätt och vis ett slags grundläggande likheter mellan instrumenten. Flöjtens pipa, rörlig och föränderlig, mot orgelpiporna, fasta och givna.

Abrahams och Vogel gör sig ingen brådska. De har inget emot att lägga ut långa toner som bara böljar litet lätt, så som det gör på en orgel och så som andedräkten skapar dessa böljeslag i flöjtens silverkropp. Detta är i allra högsta grad slow music; ingen vanlig utveckling äger rum. Den bara existerar några minuter för att sedan sjunka undan.

Men de två har lyssnat in varandra länge och utforskat sina instrument så väl, att de vet att skapa spänningar med klangförändringar. Ibland finner de lägen som liknar rösten. Kanske till och med ett skrik.

Det är mycket fysiskt. Och visst är det lätt att associera till orgelns speciella historia, dess liturgiska betydelse, dess karaktär av innerlig bön. Ja, kyrkorummet har betydelse. Styckena är inspelade i Annenkirkche i Zepernick och Erlöserkirche i Potsdam.

Akustiken skvallrar om kyrkornas stenmurar. De blir ju ramen för en musik där i Vogel rör sig i rummet och töjer på relationerna till Abrahams.

Avstånden, positionerna, musikerna emellan förnims. De känns inte bara i volym och ljudbilden men också i hur de fångar upp varandras toner. Det är faktiskt som om närvaron är mer eller mindre intensiv. Det är absolut en musik som icke skulle kunna skapas utan att båda musikerna är på plats och på en given plats. Efterinspelningar i studio är omöjliga. Det betyder ju också att spelögonblicken dokumenteras. Att ett möte mellan två musiker vid ett visst tillfälle är själva grunden för inspelningen.

Det är viktigt att påpeka, eftersom detta skapar en spänning mellan en mycket soundorienerad improvisation och ett resultat som närmar sig en minimalistisk komposition. I det glappet rör sig i alla fall Vogel. Hon undersöker det långsamt med kroppsrörelser som ger utslag i andningen, som grundar långa toner, prövande klanger och nästan magnetiskt fäster i Abrahams ekande orgelpipor.

Musiken lämnar dissonanta efterbilder blandade med en ovanlig högtidlighet. Det känns som att ha hållt andan efter en egendomlig dröm. Framför allt förutsätter Abrahams och Vogel en långsam förtäring och beredskap på små förändringar. Jag gillar det.

Min kanske bästa julklapp till alla läsare och lyssnare är detta tips om en av de intensivaste, innerligaste musikerna som rör sig under radarn: Sabine Vogel. Och som vanligt med Absinth Records: ett mästerligt vackert, taktilt och skönt konvolut. Form och innehåll följs åt. Topp på båda!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry