Chris Burn, Philip Thomas, Simon H Fell, The Middle Distance

Chris Burn / Philip Thomas / Simon H Fell
The Middle Distance
Another Timbre at 24

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2010-02-25 23:38

Pianisterna Chris Burn och Philip Thomas tillsammans med basisten Simon H. Fell kopplar en fri jazztradition med konstmusiken. Burn är ju känd för sina tolkningar av Henry Cowell och Philip Thomas har framfört John Cage. Burn är också bekant för sin ensemble, som ju varit pionjärer i den engelska friformen, med bland andra John Butcher som återkommande bandmedlem.

Den här trion aktualiserar det täta sambandet mellan 1900-talets konstmusik och improvisationsmusiken. Fells stadiga bas och Burns pianospel är kommunicerande kärl med frijazzens idiom. Pianisterna är lätta att skilja åt. Thomas preparerade piano sliter och river i musiken och fyller den med skarpa kanter.

Det finns en lunkande känsla i musiken. Fell är ingen vän av yvig retorik. Snart dunstar dofterna från jazzens svettpärlor. Musiken löser upp sig. Försjunker in i enskilda ljud. Avvaktande. Men det verkar vara en skynda-långsamt-strategi att lugnt lyssna av, rensa bort onödig gestik, vidga klangbilden tills de tre upplevs som olika sidor av samma musik. Så går de från disparata insatser, individer i musikaliska samtal, tills de fogar sig samman i en mening.

På ett sätt känns musiken som en demonstration av medlen. Visst gnistrar det. Men då och då upplever jag det litet som om de för mycket ville demonstrera sina ursprung, vare sig det nu är frijazz eller ännu mer konstmusiken. Det handlar om tre virtuoser som kan få nackhåren att resa sig, vilket till exempel sker i den dramatiska öppningen och genomförandet av det sista spåret. En fascinerande klangvärld växer och böljar med en rytmisk suggestiv puls, som faktiskt får mig att minnas den tyske pianisten Siegfried Kessler, som jag inte lyssnat på under många år. Men här fanns klangblandningen med bitvis hypnotisk puls. Men där han slutar i stor vältalighet plockar våra engelska vänner ner musiken till en blandning av atavistiska ljud i slutändan. Ja, det blir till och med litet gotiska stämningar.

Och på sitt vis kittlande romantiskt. De skapar en klangvärld som jag lätt associerar till film, litteratur, och som sagt, skräckisar. Allt annat är renodlade undersökningar av ljudens rika värld. Men det är en personlig sak för mig. Det är virtuost och lätt att bli förälskad i denna gestikulerande och uttrycksfulla musik. Men på ett sätt nöjer den sig med att söka av ytan, eftersom fältet för deras kunnande är så brett. Undantaget är det frustande sista numret, som bjuder tolv minuters svindlande resa tillsammans med tre musiker som tror att de är en.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry