Chris McGregor´s Brotherhood of Breath: Procession, Live in Toulouse

Chris McGregor´s Brotherhood of Breath
Procession Live Toulouse
Ogun OGCD 040

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2013-07-01 21:15

Någon gång i mitten av 1970-talet träffade jag Evan Parker första gången. Ett av mina favoritband var Chris McGregor's Brotherhood of Breath med sin röjiga blandning av brittiska och sydafrikanska musiker. Men Parker slog ifrån sig ganska generad och sade, att, asch, det där, det är ju mest för brödfödan. Då jag påminde honom för några år sedan i Västerås blev han åter generad, men denna gång över sin dåtida dogmatism – det var bara fri impro som riktigt hade räknats.

Och när man står mitt i det är det svårt att riktigt se vad som betyder vad. Nu var han förbehållslös, Brotherhood of Breath hade varit en mycket viktig grupp.

Här hade gruppimprovisationen utvecklats, jazzens gamla tema-solo-tema-form hade brutits ner. Och storbandet var en plattform för både de sydafrikanska landsflyktiga musikerna som för de brittiska jazzmusiker som då stod på topp. Och vem vet, kanske Parker aldrig skulle ha spelat med saxofonister som Mike Osborne och Bruce Grant eller trumpetare som Harry Beckett och Mark Charig. I alla fall inte så här mycket och intensivt.

Det var gemensamt ge och ta i varenda stycke. Melodierna finns där, dansande, sjungande så som vi lärt oss höra dåtida jazz från Sydafrika. Det var mer melodier som slingrar sig genom långa gruppimprovisationer mer än låtar.

Denna inspelning är gjord live 1977 i Toulouse, tre av de sex styckena kom ut på en LP 1978. Naturligtvis är det bra. Kanske ett av de allra största och bästa frijazzbanden, och sällan låter gruppimpro så här lättsinnig.

Instrumenten är lätta på fötterna och extremt samspelade.
Det sydafrikanska kompet med Harry Miller och Johnny Dyani på basar och Louis Moholo-Moholo bakom trummorna är rena naturkraften. Det svänger något enormt, vilket ger blåsarna rejält med luft under vingarna.

Njut av två av den dåtida brittiska jazzens kanske bästa trumpetare, Harry Beckett och Mark Charig. Känn hur nackhåren reser sig då Dudu Pukwana släpper loss sin altsax. Eller när Evan Parker rosslar och stånkar på sin tenor. Men för Pukwanas skull skall vi inte glömma altsaxofonisten Mike Osbornes briljanta spel. Eller den eminente jazzräven Bruce Grant på sin barytonsax.
Och inte minst McGregor själv som effektiv bandledare och manglande enveten pianist.

Det är de här krockarna mellan det melodiska sydafrikanska spelarvet från Sophiatown och den brittiska hårda, sena bebopen som gör musiken på samma gång militant och extatisk. Det är samtidigt apolloniskt och dionysiskt. Rus och död, skönhet och rasande yrsel.

Saken är ju att alla dessa musiker är lika förtjusta i sina egna solistiska idéer som den gemensamma ringdansen. Därför stöttar alla de andra varje försök till solistiska insatser, de blåser, backar upp, knuffas, bråkar, men alltid med en kärleksfull vänlighet som annars är ovanlig i både jazzmusik och fri impro vid tiden.

I detta band kunde både jazzlirare och frifräsare känna på något annat än vad de gjorde mest, de kunde erfara något tredje. Möjligen är erfarenheterna från McGregors storband en av förklaringarna till varför både impron och den mer eller mindre fria jazzen var så gnistrande i England vid denna tid? Det vet jag inte, men frågan dyker upp gång på gång under lyssningen.

Maken till stompig och svängig gruppimpro får vi leta länge efter. The Ex senaste försök med en liten blåssektion ter sig ganska tama och trevande i jämförelse med denna explosion – med all respekt. En särskild sorts blandkultur växte fram här.

Några stycken är litet långsammare, brett uppmålade med drömska figurer i pianot, och här kikar Radu Malfatti då och då fram ur kollektivet med en ovanligt ljuvlig trombon; han verkar trivas lika bra i den rollen som Parker i sin.

Musiken sjönk aldrig ner i de disigare formerna av vad som då började kallas världsmusik. Också i stycken med långsam andning biter solisterna ifrån med litet knivskarp bebop eller halvslamrigt piano. Flum är fjärran. Därtill var bakgrunden för politiskt laddad. Det gällde här och nu, dissonansen var given. Musiken skavde mot dåtidens politiska realiteter.

Här odlades en ovanlig skärpa i varje detalj i kombination med en fantastisk musikalisk utlevelse, som måste ha varit en enorm upplevelse. Det hörs att det är live. Och att kontexten, associationerna, nog var annorlunda hos publiken 1977 mot vad en konsertpublik i dag tänker sig.

Det fanns alltså övertygelser och förväntningar att spela mot.
Hela den känslan finns kvar på skivan. Tron på musiken, övertygelsen att varenda liten upprepad rytmisk och melodisk detalj har största betydelse, den hörs och bär ända till idag.

Det här är ett underbart meddelande från de döda. Alla sydafrikanerna på skivan utom Moholo-Moholo är borta, McGregor, Pukwana, Dyani, Harry Miller liksom också Osborne och Beckett. Men här upprättar de maximerad kommunikation med eftervärlden.

Finalen går inte av för hackor, vi tonas in till ett magnifikt trumpetsolo av, tror jag, Beckett, så släpper hela bandet loss i en lös, slirig ringdans, som närmast liknar allsång i total extas. Korta solon hackar sig in i den flödande dansrytmen och bryter upp musiken i egna piruetter. Pukwana öser på och med furiöst spel av kompet lyfter alla blåsarna rakt upp i himlen. På något vis liknar detta religion.

Ett tidsvittne av rang som berättar om musikens underbara kraft.
Men det räcker inte bara med bön för att få denna skiva, Ogun är numera litet svårt att få tag i och har ingen hemsida, men här är deras adress: ogunrecords@googlemail.com.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry