Chris Watson, In St Cuthbert's Time

Chris Watson
In St Cuthbert's Time
Touch TO:89

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2013-09-05 15:22

In St Cuthbert's Time är ett intrikat orkestrerat ljudlandskap i fyra delar, som manar till kontemplation över en befintlig plats i en svunnen tid, där platsen är ön Lindisfarne i nordöstra England och tiden 600-talet. Kompositionen tillkom genom ett samarbete med Durham University, varför medföljande booklet innehåller utförliga redogörelser av arkeologer med doktorstitlar. Det lyssnaren bör ha kännedom om i sammanhanget är att Lindisfarne bosattes av anglosaxiska munkar under 600-talet, i samband med att ett kloster upprättades på ”The Holy Island”, som ön också kallas. Munkarnas fridfulla liv dominerades av böner och tillbedjan, där en enkel klocka av järn förmodas ha använts för att sammankalla dem, vilket också förklarar förekomsten av klockklanger på inspelningarna. Mest känd förmodas platsen dock vara för det illuminerade evangeliemanuskriptet ”Lindisfarne Gospels”, vilket tydligen räknas bland de mest imponerande i stilen insulär konst (insulär från latinets ”insula”, det vill säga ö).

De fyra delarna i ljudverket representerar årstiderna och inleds med vintern. En isande bordun skapar ett lyssningscentrum, över vilket vatten sipprar försiktigt och olika fåglar varierar sina stämmor. Våren följer med gungande vågskvalp och nya fågelarter introduceras. Däribland ejdern som med sitt distinkta lockljud kan liknas vid en matt orgasm eller snopen alt i ett vokalglidande ”ooouuuuaaaaauuu”. Där jag sitter och okynnesroar mig ekar Bengt Emil Johnsons dikter; fingrar på samlingen ”Skuggsång”. Han pekar uppfordrande – men är det ”nära” eller ”närmare?” Där någonstans, insprängd.

Sommaren introduceras av en tätare ljudbild, med aggressiva strandskator försvarande sina bon. En häftig vind blåser upp och fortsätter i varierande styrka, medan nya fågelarter faller på. Kastvindarna upphör och istället pockar råmande kor på uppmärksamheten. Slutligen kommer hösten och vatten bubblar dovt. De bevingade små g... Vingslag några få, flera, många – mycket effektfullt i stereo, vilket påminner om tidigare ljudverk av Watson, där han tenderar att utgöra en tydligare del av landskapet. Vinden fångas upp av vegetationen, vilken rasslar till svar och kronhjortar brölar med sina dova, råmande läten. Det är mycket vackert genomfört och varje del kan i sitt skickliga utförande uppfattas som en enkel ljudupptagning. Det är emellertid ett imaginärt landskap, eller kanske mer korrekt uttryckt – ett koncentrerat. Ljudupptagningarna är onekligen från samma plats och årstid, men de många skiftningarna bär vittnesbörd om att flera inspelningar har nyttjats och överlagrats.

Fyra årstider tillika meditationer. Det är ett nästan ingenting, ett ”presque rien”. Emellertid – för att uppmärksamma lyssnaren om tidsförflyttningen har Watson låtit placera in ljudet av en liten klingande klocka mot slutet av varje del. Vi uppfattar både den och relationen omedelbart, men är den nödvändig? Ett mer tilltalande uttryck tycker jag mig finna i ljudverkets relation till ”Landisfarne Gospels”, där det tycks uppstå en dialog kring den insulära konsten. Watson skriver engagerat i bookleten hur upphovsmannen till ”Landisfarne Gospels” måste ha influerats av omgivningarna under arbetet med detta imponerande manuskript. När lyssnaren avskärmar sig från omvärlden och låter sig uppgå totalt i det koncentrerade ljudfältet, närmar hon sig ett kontemplerande tillstånd motsvarande författarens, förmedlat genom Landisfarnes omgivningar.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry