Christian Munthe Living Room

Christian Munthe m.fl.
Living Rooms
*for*sake recordings xfxs 3/4

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2010-06-22 20:56

Det finns konstnärer som slår upp sitt musikantskap över världens scener. Det finns även sådana som hålls hemmavid för det mesta. Jag brukar hävda att musiker skall ut och skuffas med andra över hela världen. Det tänker jag fortfarande. Men det är inte allena saliggörande. För där finns de som är så upptagna av sina ”stora” konstnärskap att de inte har öra över för de andra - eller ens riktigt sig själva. Och ständigt upptäcker jag de ”små” konstnärskapen. Inga yviga gester, inga publikknipande solon – men i längden visar sig vaga spår i sanden som inte liknar några andra.

Att plötsligt se bakåt och upptäcka, det är en lycka. Att vrida huvudet åt sidan och se hur samtiden ser annorlunda ut än man trodde, är så nära åhörarens extas man kan komma. Där har jag befunnit mig i många år i förhållande till Christian Munthe. En improviserande gitarrist laddad med erfarenheter från Derek Bailey och brittisk impro, fylld av en egensinnig energi. En man full av lysgas. Och dessutom helt nöjd med den rena konstnärliga utmaningen. Inga gester, inget viftande och inga drastiska påståenden. Bara musik som förhåller sig till annan musik och bottnar i en ständig ifrågasättande resonerande hållning.

Detta dubbelalbum är typiskt. Inspelat privat. Inga ambitioner att ha tusen personer i publiken. Det rör sig om annat. Konstnärligt viktigare. Här är mycket gitarr av Munthe, halsbrytande, snubblande, ibland i en blandning mellan fars och Beckett. Valen är omöjliga. En klar riktning vore löjeväckande. Därför är valet i ögonblicket desto viktigare.

Det inledande solot på CD2 har allt av detta. Han utsätter sig, driver gester och brist på gester in i hörnet. Munthe är inte tvivlare på ett lydande vis. Ifrågasättandets estetik liknar snarare snubbeltrådens linje. Att misslyckas är ett personligt påstående, där oerhörd energi bor.

På dessa två CD presenteras en rad musikaliska möten mellan Munthe och andra improvisatörer. De liknar alla förbehållslösa förälskelser. Drivkraften är lika passionerad som närgången och ifrågasättande. Jag älskar de två mötena med basisten Nina de Heney. Hon buffar och knuffar på honom med en flödande blandning av skarpa dissonanser och fylliga basljud. Det blir i båda fallen ett briljant bubbel.

Mötet med Mariam Walentin är ett hemkok, som förvånar mig. Hennes stämma är alltid så stark att hon måste underordna sig den. Nu sker under, när Munthe låter gitarren skära hänsynslöst i vad den kända sångerskan kanske skulle önska. Och han låter henne vänligt landa i kända bolster. Men vägen dit är mer än värd att höra på. Munthe har ett slags ointresse för de andras preferenser. Och om han skramlar blues med gitarren för Walentin är han där och saboterar direkt. Hon svarar med förvåning och ramlar ur spåren på ett mycket framgångsrikt vis. Jag har faktiskt sällan hört henne så här oförutsägbart spännande.

Ett par av höjdpunkterna är förstås Christine Sehnaouis medverkan. Oinställsamma. Nu kan ljuden avsmakas i sitt yttersta och många andra duos framstår som litet fyrkantiga och villkorliga i jämförelse med Christines metalliska lufttändningar. Det är svindlande att uppleva hur varje accent och klang i de två instrumenten snuddar vid varandra för att resultera i nya parametrar. Som smekningar eller piskslag. Som andetag eller strypta ljud. Duon med dem trevar sig långsamt framåt till en gäll dissonant slutsuck. Och under tiden har andedräkt, metall och trä skurits över varandra. Mästerligt.

Christine Sehnaoui avslutar de två skivorna med ett solo. Vad säger man efter det? Kunde andedräkten vara mer elektrisk än här?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry