Christine Sehnaoui Abdelnour, Pascal Battus, Ichnites

Christine Sehnaoui Abdelnour, Pascal Battus
Ichnites
Potlatch P110

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2010-03-30 14:36

Christine Sehnaoui har numera lagt till sitt flicknamn Abdelnour, om någon undrade. Hon hör till de impromusiker, som ännu inte slagit sig till ro för att spela sig själva. Varje album är annorlunda. Något har lagts till, en stämning har skapats, nya ljud har exploaterats och andra övergivits. Och framförallt har sammanfoganden bytts ut. Hennes musik är som att lägga olika plan till varandra som skaver inbördes. Det är vassa, skarpa block. Hon andas på rörbladet, blåser på instrumentet, fyller vatten i klockstycket, dämpar, slår, smeker, drar in och hämtar plötsligt andan för att fylla luften med sammantvinnade ljud i en oändlig ljudkonstruktion som pågår cirkulärt.

Ofta lockar hon fram besläktade tongångar hos spelkamraterna. Pascal Battus använder små roterande grejer, som tillexempel funnits i gamla Walkman eller de kan härröra från vibrerande apparater, och det kan också bara var snurregrejer av papper, plast, trä. Han sätter sprutt på dem och ett cirkulerande surr uppstår av olika kvaliteter. Den här ljudkvaliteten finns ju också hos Christine, där hon blåser, andas och stoppar saker i klockstycket. Det understryks här. Och hon trivs fint i duospel, där den andre förser henne med ett slags rytm, timing och indelning av tiden, eftersom hon själv gärna sänder musiken likt drakar upp i skyn. Hennes musiktid är inte lineär, den är om något drömsk och vertikal. Under denna resa, denna strävan efter lätthet, finner hon klanger och ljud. Det är dem hon trollar med. Ständigt på jakt efter nya. Men i minne sätter hon alltid upp en helhetsklang. Som en smak på stycket. Också här får Battus komma in och busa litet, för hans vibrerande, roterande inpass är ju ofta en kort kulmen som avklingar. Han lägger bit till bit på ett vis Christine sällan gör.

Den här duon kanske inte är i klass med vad hon gjort tillsammans med Michel Waisvisz eller Sven-Åke Johansson eller Magda Mayas, men det är friskt och fullt av upptäckter. En spritt språngande levande impro där båda lånar uttryck av varann och tillsammans stundtals lyckas låta som en gammal bandkomposition. Men de två skär på tvärs genom alla givna vis att vara. Det är mycket starkt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry