Christine Sehnaoui, Sven-Åke Johansson, La Vase//Slikke

Christine Sehnaoui, Sven-Åke Johansson
La Vase//Slikke
SÅJ 17

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2010-04-28 18:46

Både Christine Sehnaoui Abdelnour och Sven-Åke Johansson hör till de artister vars tonkonst får mig att påstå, att vi lever i en musikalisk guldålder. Kanske är det svårt att se för den som inte är riktigt hemmastadd i den oöverskådliga katalogen av små skivbolag. Tidens verkliga musikscen finner man på etiketter som Absinth, Potlatch, KningDisk, alMaslakh, Erstwhile, ja, ni vet ju själva.

Detta album heter SÅJ 17, vilket berättar för oss att ett av de mest sparsmakade bolagen ligger bakom, Sven-Åke Johanssons eget märke. Det går alltså en bro mellan den legendariska Schlingerland från 1972 och La Vase/Slikke, inspelat i fjor i Berlin.

Jag minns Sehnaouis och Johanssons första möte i september 2006. Altsaxen kokade, spann, puttrade, gnisslade och tjöt i ett flöde som bara svällde. Det kändes som om hon var på väg att sluka alla i rummet. Här klev Johansson in med sin golvpuka, han svepte över den med en handduk, slängde ut dova knallar, markerade en långsam rörelse runt hennes rum, tills han klöv det och snabbt fann de en gemensam massa att knåda. Som ett lerkärl eller en skulptur utan slut och gräns.

Kanske tänkte de på detta, då denna LP kallades La Vase med ett ovanligt lyriskt lässtycke kring just detta kärl tryckt på konvolutets baksida. I en vas kan man uppleva tomhetens symfoni, läser jag, samtidigt som den har ett eget liv, den är plastisk, omslutande, uteslutande, den rymmer så mycket. Bara fyll på. Som alltid med Sven-Åkes skivor är texten ytterst väl vald, inget pladder, inget tomt trams. Samma kan jag säga om formen. Denna gång anar jag ett inkännande arbete av Teresa Iten. Bravo! Också formen hänger med i den obönhörliga kvalitetsnivå detta album sätter. För det är bra. Mycket bra!

I La Vase blandas cymbalens material med Sehnaouis andedräkt, visslingar, stoppade ljud i en glidande flykt. Det känns som om de snurrar kring kärlets mynning för att bara känna på det mörka djup som de är beredda på.I Slikke brakar det loss. Hela den oerhörda energi som utvecklats på Berlinscenen efter Schlingerland, fördjupad med omvärderingen av instrumentens roller och den icke gestikulerande musiken, hela detta kunnande parat med Johanssons osvikliga ryggmärgsinstinkt, som säger rytm, som förkunnar samklang, men bjuder motstånd, allt samverkar.

Sehnaoui å sin sida kommer ur en generation utan kontakt med jazzen. Hon har trängt in i ljuden från ett annat håll. Hennes musik närmar sig kroppens puls, andetagets hetta, hjärtats slag – säkert filtrerat genom konstmusik och den speciella flerstämmighet som uppstod i mörka hörn i Frankrikes impro och på Beiruts kokande improscen. Klangbilder från elektronika bidrog också till hennes spegelrum.

Det märkliga är hur både Johansson och Sehnaoui undvikit det uttänkta, långsökta, ja, om ni så vill, det tröttsamma intellektualiserandet. De är aldrig tillgjorda. Abstraktion är nämligen mindre övertygande är reflexion. Fragment säger mycket mer än helheten därför att det totala bor i varje reflex.

Musiken är så oändligt rik. Jag har hört allt av dessa musiker, jag känner dem. Ändå blir jag överrumplad. Än pressas ljuden samman i ett kvasiakustiskt inferno som närmar sig existentiell nöd, flödet är obrutet, och töjer sig i det oändliga. Än lutar sig Johansson litet försmädligt bakåt och börjar förstrött trumma fraser som ekar av hans jazzliv, där ju Sehnaoui som sagt inte hör hemma. Men hon tar hand om det, liksom låter tonerna trilla ner i klockstycket och bubbla runt tillsammans med vattenflaskan eller vad hon nu stoppat in.

Båda musikerna kan komprimera den mest högspända energi till det allra minst. Johansson på cracklebox är en upplevelse, där han undviker alla konventioner. Det expressiva, sprakande fyrverkeriet uteblir helt. Istället växer ett stycke isande musik som närmar sig tandvärkens låga intensitet. Saxen rinner in som iskallt vatten i håliga tänder.

Jag citerar ur baksidestexten: ”… sometimes people are afraid because it (=La vase) is very deep. But if they really look at it, it's beautiful, it is bright in the sun, has silver colours, and her smell is full of life. La vase has her own life and her own breath, it is not just mud, it's being…” Det är detta det handlar om. Ingen förnekelse.

Den långsamma uppbyggnaden av ett huvudspår i musikens nuvarande guldålder började kanske med Johanssons tankar och praktik med Schwingungen, vibrationer, som aktiv musikalisk parameter, den har slingrat sig via förbisedda musiker som Stephan Rives och en hel hoper dekonstruerande berlinmusiker: den sammantagna energin har fått andra svängningar än förut. Men det slår ständiga gnistor ur detta flöde. Flera generationer omfattas. Och den är tillåtande: både för det sceniska, melodiska och djupt personligt avvikande.

Framför allt använder den sig ovanligt litet av förutfattade meningar. Den är djupt språkligt medveten, vilket förenar den med poesins ständigt omprövande hållning till sina medel.

Därför är jag förtjust i både skivans två titlar och den grafiska formen. Stycket "La Vase" har mycket gemensamt med de långa vokalerna och väsljuden som pressar sig ringlande framåt, vilket alltså gestaltats i två gröna nyanser; ganska varmt. Medan kyligare "Slikke" har mer av uppbruten attack, motsättningar, uppbrott och avbrott – Sehnaouis perkussivt geniala klangkänsla förenas med Johanssons melodiska slagverk! – vilket alltså väl formuleras i den staccatoartade blandningen av konsonanter och korta stavelser i "Slikke", som understryks av det blåa och svarta i vass kontrast till den mintgröna bakgrunden. Det är fullständigt mästerligt och sällan upplevde jag en sådan samklang i ord (poesi), form och den musik som det visuella representerar.
Hos två av samtidens största uttrycksskapare i den musikaliska guldålder jag anser vi lever i, måste detta album anses vara ett av deras största.

Och så är det så fysiskt. Upptagningen gör att jag instinktivt duckar för Sven-Åkes svischande handdukar och torkar bort Christines kondenserade andedräkt från glasögonen! Musiken yr runt öronen på mig.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry