Christine Wodrascka: Linéaire

Christine Wodrascka
Linéaire
Mr. Morezon 008
2˚ étage Christine Wodrascka, Jean Luc Cappozzo, Gerry Hemingway
Grey Matter
NoBusinessRecords NBCD 63

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2014-04-01 20:24

Den franska pianisten Christine Wodrascka är alldeles för litet känd. Andra namn tröskas runt på festival efter festival. Skiva efter skiva. Jag ska väl inte säga att Wodrascka har en liten produktion, men det är pauser då och då, bara tre-fyra soloalbum sedan 1996. Det är nästan som förr i världen, då varje skiva var vägd och formad med stor omsorg till en liten sammanhållen utgåva. Ett album. Wodrascka gör album där andra hastar fram fanziner eller bulletiner. Alltså är det med stor nyfikenhet jag lyssnar på hennes två nya skivor.

Som solist är hon suverän, behärskad, fingerfärdig och fingertoppskänslig. Hennes öron hittar bland alla de möjliga klangerna i den klassiska flygeln, som hon också preparerar. Det är alltså i en linje jag känner igen henne, där det nog är mer Morton Feldman än Cecil Taylor. Av detta förstår ni, att hennes tio små avgränsade solostycken är tydliga berättelser. Var och en utgår från ett distinkt motiv, som utvecklas. I klang, rytm, melodi.

Titelstycket på soloskivan är ett litet mästerverk, repetitivt, flytande, enerverande, påstående. Hon väljer en liten yta för motivet att röra sig runt som ett djur i bur, än hit, än dit. Tajmingen är mycket distinkt. närmast muskulös och fysisk.

Och framför allt har hon en kvalitet som efter hand framstår som ett personligt drag, nämligen hur jag upplever att hennes anslag, hennes fingrar, armar, kropp liksom förlängs vid nedslaget, efterklangen i flygelns kropp. Jag anar fingrarnas muskler och mjuka hud då klangen ekar av trä och metall, som utdraget klingar bort. Den kvaliteten känns inpå bara huden i det längsta stycket, som bland annat tillägnas Conlon Nancarrow, Morton Feldman och György Ligeti. Här är motivet metalliskt, klirrande och utdraget. Stycket sönderfaller i olika satser, där hon låter urklangen tätna, dras ut, förvandlas till ettriga staccati.

En annan del av hennes mästerskap är hur hon smakar av efterklanger, pauser och ger musiken rum att växa i eller att göra motstånd mot. Hon tar spjärn med en ekande efterklang, en dissonans, ett preparerat ljud, eller genom att ettrigt plocka på strängarna. Gränser töjs, väggar bågnar, utan att hon spelar starkt, endast intensivt. Den intensiteten överträffar det mesta av hårdspel och råröj jag hört.

Hennes trio 2˚ étage består av trumpetaren Jean Luc Cappozzo och slagverksspelaren Gerry Hemingway. Också här råder totalkänsla för olika ljudmöjligheter i instrumenten. De utgår alla från traditionella jazzklanger och klassisk praxis. Material spelar en stor roll, våta blåsljud, kvävda trumpettoner kontra slagverkets trä och flygelns dirrande strängar strukna med handen. Men här skiljer sig knappast trion från andra. Wodrascka lägger precis samma mästerliga pondus i bestämda upprepade figurer, som för musiken framåt och låter de andra sväva iväg ganska fritt. Hon håller i musiken med fasta händer.

Hennes spel går som böljeslag genom varje låt. Och rytmerna må vara komplexa men känns i hela kroppen som en naturlig ström.

Det måste nog även de två andra musikerna tycka. Cappozzo släpper snart kontrollen och låter sitt trumpetspel flyga iväg med all den virtuositet han äger. Utan stora gester. Och Hemingway har snart förenat sig med det magnifika pianospelet. Det blir den där sortens rytmiska och melodiska flätor som till exempel Irène Schweizer är mästare på tillsammans med slagverkare.

I den behärskningen finns flera hörn. Ett är den självklara solistiska och djupt originella säkerheten också i det lilla, vilket lätt ger var och rätt fria tyglar, men då finns det andra hörnet som heter samkänsla, där de förstärker varandra.

Deras frispel liknar inte fri form. Formkänslan är ett fast hörn, som de alla hänger sig fast i. Den låter dem röra sig kring varandra, träda ur traditionella trio- och instrumentalistroller. Det hörs som om de på distans spelade varandras instrument – eller stundtals samma, ett slags leksaksskvader av alla instrumentens material, skinn, trä, bleck.

Eftersom jag inte tycker att medspelarna alltid håller Wodrasckas nivå är kanske trion något allmännare än soloskivan.

Ett trumpetsolo kan bli ganska vanligt, trumspelet svängigt som tusan på ett sätt som många andra svänger som tusan. Medan pianot hela tiden hämtar upp musiken från marken och i luften. Inte en enda klang eller figur saknar hennes fingeravtryck. Det betyder förstås att triomusiken är fullständigt överväldigande rik, då Wodrascka kliver fram till de andra; men också då hon sitter och fnular i bakgrunden med små figurer. I trion spelar hon ibland med mer attack, distinkt, skarpskuret. Medan hon som solist tänjer ut, väntar, lyssnar.

Men hon förstås är absolut magnifik i trion. Självklarheten lyser kring varje figur och ackord hon bestämt bankar in. Det är inte många som spelar som hon. Jag vet faktiskt ingen.

Om jag måste döma. Av de två skivorna kanske jag föredrar soloalbumet, men trion är också djupt originell i en uttröskad formkombination. Wodrascka är ännu en av de stora musiker som håller till under radarn. Lyssna till hur hon känner på musiken med sina känsliga fingrar.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry