Christmann-Gustafsson-Lovens, Trio

Günter Christmann, Mats Gustafsson, Paul Lovens
Trio
FMP CD 136

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2010-05-19 12:37

Om ni har glömt bort hur det lät. Eller kanske inte ens hört det? Då har ni här möjligheten att lyssna på Mats Gustafsson för sexton år sedan. Han hade några album bakom sig, inte minst den redan legendariska Nothing to read med Paul Lovens, ännu spelade han på många små svenska scener, där kanske Blå Tornet/Andra Böcker & Skivor i Stockholm utgjorde något av navet. Det var ju där Nothing to read spelades in i mars 1990. Chicagoscenen höll på att adoptera honom. Det var en viktig tid.

Och här kan vi lyssna på, det vågar jag påstå, ett mästerspel av klass. Koncenterat, diversifierat, sökande, sig-själv-ifrågasättande med en total öppenhet mot sina medmusiker. Christmann och Lovens var - och är – stora hjältar och nyskapare inom frijazz och impro, två av dem som skapade en europeisk identitet som om den amerikanska jazzen nästan aldrig funnits.
Sedan 70-talet hade Lovens och Christmann med sina klanger, hänsynslösa undersökningar av det musikaliska fältet, drivit fram en musikalisk värld, som det bara var att kliva in i, för här rådde nyfikenhet, öppenhet, icke-hierarkier. Jag minns en rad spelningar i Stockholm, som kulminerade på Blå Tornet, då den då ännu internationellt oskrivne Mats Gustafsson stod mittemot Paul Lovens. Jag glömmer det aldrig! Omskakad satt jag hemma på kvällen den 6 mars 1990 och antecknade till min recension:

”Det var en elektrifierande duo. Båda har sinne för precision och är beredda på tvära kast och äger den musikaliska lyhördhet som gör denna sorts musik intressant. Nu fick vi uppleva en process där alltmer komplexa klangblock växte fram från Blå Tornets soupente, men musikernas timing kunde hålla rytmiskt liv i spelet och deras formkänsla byggde fasta brospann över strömmen av toner. Konserten blev mycket omväxlande. Några stycken var korta utbrott, där Lovens och Gustafsson blandade sina klanger till nya betydelser. Av de två blev en tredje klanglig storhet. Ögonblick av dessa samspel innehöll ljud och rytm sammansmält på ett sätt jag inte hört tidigare.”

Det var en brytningstid då svensk impro med Gustafsson både klev upp på den internationella scenen och förberedde en generationsväxling. Den lätt svindlande musik han då gjorde kan ni höra här. Allt jag minns från då hörs här, hur han malde ner tonerna, höll tillbaka dem, pressade nya ljud, rytmiserade med klaffarna, dröjde vid slap tongue, growl, råa ljud och liksom tappade andan i instrumentet, allt detta gjordes med en tuggande, kåt energi, där jag kände hur det svällde och växte inne i instrumentet. Gesterna var så små som möjligt, bara markeringar. Jag minns hur jag satt som på nålar och väntade på vad som skulle hända. De små ljuden rämnade i korta explosioner, som lämnade mig med en längtan att det skulle fortsätta länge så, men samtidigt förstod jag och hörde att då skulle allt förstöras.

Också det starka, rivande, råa var en liten del av helheten! Inte ett självändamål. Jag känner igen det här i den mästerliga kulminationen på spår fyra, där Gustafsson exploderar tillsammans med Christmann och Lovens – de kunde det som få! – men strax sväljer volymen och det hela slutar med ett litet läckert erotiskt sug av Christmann på trombonen: jo, då hör man storheten i denna musik, sensualismen. De var de överrumplande älskarna som överraskar hela tiden. Inga tjurrusningar eller förväntade grepp!

Behöver jag skriva att Günter Christmann är en av de största musikerna och ljudskaparna både på cello, bas och trombon (här spelar han cello och trombon); en av dem som påpekade för allmänheten att en trombon inte behöver låta som en brakskit. Det räcker med att knyckla med en plastmugg i klockstycket för att kreera stor musik. Måste jag understryka att Lovens hör till den grupp slagverkare som likt Sven-Åke Johansson och John Stevens behärskade det lilla minsta och satsade på klangligheter. Hans litet torra papplika ljud kan lyfta vem som helst till himlen. Överrumplande, lätt gungande, avvaktande, oberäknelig, mest lågmäld men med samma laddning under de minsta ljuden som Gustafsson. Naturligtvis är detta mästerligt.

Helt i konsekvens med Free Music Productions insatser och dokumentationer av den fritt improviserade musiken ända sedan sent 60-tal. En fullbordad musik för att den så ivrigt ifrågasätter sina formler. Ibland saknar jag det. För sällan var musiken sinnligare - och mer åtråvärd - än då.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry