Christophe Desjardins_Solo Viola

Christophe Desjardins
Berio – Feldman: Voix d’alto
Aeon AECD 0425
Christophe Desjardins
Alto / Multiples
Aeon AECD 0981

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2010-03-04 13:09

Den franske interpreten och solisten Christophe Desjardins (f. 1962) är sedan tjugo år tillbaka medlem i Ensemble InterContemporain, en välrenommerad violinist med många nytolkningar och uruppföranden i bagaget (bland annat av Berio, Boulez, Jarrell, Levinas). Desjardins instrument – violan – det vill säga altviolinen, står ständigt i fokus för de verk han tar sig an. Violan har en lång tradition som går tillbaka ända till femtonhundratalets stråkutveckling. Den är större än violinen med ett mått som alternerar mellan circa 38 och 45 cm, istället för violinens lite drygt 35 cm. Det var tänkt att den skulle fylla mellanrummet mellan violinen och cellon, men lyckas inte vara både alt och tenor om den samtidigt skulle ha en lätthanterlig storlek. Att den bara är ett fåtal centimeter större än violinen kanske kan tyckas vara en petitess, men det betyder en hel del för virtuositeten och rörligheten mot höga lägen. Styrkan är dess långa, tunga och fylliga klang, ett röstläge som alltid tycks ha en sorg i rösten.

För mig är det lätt att instämma i Hector Berlioz ord att den är orkesterns mest underskattade instrument trots att dess generella klangfärg är så djupt melankolisk eller med Morton Feldman, som ansåg att den som soloinstrument låg närmast det mänskliga uttrycket som sådant. Det är faktiskt inte svårt att hitta kompositörer som älskar violan, redan Haydn ville lyfta den från ackompanjemang till en ledande roll. Först under nittonhundratalet, särskilt med Hindemith, började det att ske något. Men jag tycker att instrumentet fortfarande behöver fler fans. Är man inte bekant med violans stämma, eller Desjardins själv för den delen, har man nu chansen att ta reda på vad Feldman menade på de två skivorna Voix d’alto och Alto/Multiples, båda utgivna på franska Aeon.

Voix d’alto tar sig Desjardins an Luciano Berios säregna ”Naturale (su melodie sicilliane)” för viola och tape där också Jacqueline Ott sköter slagverket. Tillsammans med Collegium Novum Zürich under Jonathan Notts ledning spelas också Berios ”Chemins II (su Sequenza VI)” samt Feldmans nämnda kärleksförklaring ”The Viola in My Life II”. Men skivans riktiga pärla är den sublima ”Rothko Chapel”, som denna gång framförs tillsammans med kören Basler Madrigalisten. Jag blir lika tagen varje gång jag hör detta stycke av Feldman. Den sakrala atmosfären, som jag annars har svårt för, bildar en stämning som man önskar vore evig. Verket har en lång, ständigt glidande och öppen rörelse. Precis som i Rothkos måleri finns inga tydliga övergångar, alla övergångar växer liksom in i varandra. Verkets sista tre minuter, där violan efter lång väntan introducerar motivet, tycker jag utan tvivel räknas till nittonhundratalets vackraste.

Dubbel CD:n Alto/Multiples presenterar ett större urval av samtidsmusik, en skiva med solostycken (bland annat Grisey, Zimmerman och Carter) och en med flerstämmiga stycken (Boulez, Rihm, Harvey med flera). På soloskivan får vi dessutom ett komplett framförande av Hindemiths ”Sonate Op. 25” i fem satser. Den vilda, beryktade fjärde satsen, är fortfarande ett mästarprov för solo viola. Men även om kompositörens direktiv är ”spela vilt, strunta i tonkänslan” så blir det likväl något mer än bara konstmässig ejakulation, det är en lek med både temperament och stämma. Letar man verkligen efter teknisk prestation finns Berios ”Sequenza VI” med, Desjardins favoritstycke som leker katt och råtta med klockan och ställer frågan vad som egentligen är fysiskt möjligt att prestera. I slutändan blir det dock något av musikens olympiska spel. Musiken blir för manisk i mina öron, intrycken dränks i ett evigt ursinnigt insisterande, ungefär som en geting som vägrar dö. Men det finns naturligtvis också många sensibla stycken, särskilt Wolfgang Rihms fantastiska ”Canzona nuova” för fyra violor, en (nuförtiden obligatorisk) madrigal av Gesualdo och en smärtsamt vackert återupplivande av fjortonhundratalsballaden ”Tant Plus Ayme” av Gilles Binchois.

Att drygt tre århundraden skulle passera innan violan erövrade en framskjuten roll framstår mer och mer som en gåta. Efter drygt tre timmar vill jag ändå höra mer. Magnifikt är slutbetyget för Christophe Desjardins tolkningar. Ingen ”live electronics”, inga dekonstruktioner, bara viola. Der Satz vom Grund.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry