CM von Hausswolff: 800.000 Seconds in Harar

CM von Hausswolff
800.000 Seconds in Harar
Touch To: 82

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2011-04-13 20:22

Det är svårt att inte fascineras av Arthur Rimbaud. Han dyker upp då och då i medvetandet. Min senaste Rimbaudperiod var när jag på en bokrea köpte nyöversättningarna till svenska som Alastor Press gav ut 2003. Ungefär i samma veva, när min sambo skulle åka till Etiopien i två veckor, läste jag Oscar Hemers essäbok Äventyraren vid världens ände (Atlantis, 2003) där den svenska journalisten och författaren reser till Harar, dels själv, men främst vandrar han i andras fotspår, som vistats och levt i den etiopiska staden som var knutpunkt för handel på Afrikas Horn innan Addis Ababa grundades i slutet av 1800-talet. Boken handlar om två giganter inom upptäcksresandets fält: Richard Burton och Wilfred Thesiger. Och Arthur Rimbaud, som efter att han övergav poesin 20 år ung, färdades ut i världen, i några år levde han i Aden, Jemen, innan han tillbringade merparten av sina sista år, i Harar, som handelsman, med kaffe och vapen som specialitet. Bland annat.

Nu är jag ånyo ockuperad av Rimbaud, och Harar, via Carl Michael von Hausswolffs nya skiva (faktiskt hans första på Touch), som ursprungligen är musik till Michael Azars teaterpjäs Jag Är En Annan, som spelades på Angereds Teater förra året, i regi av Hausswolffs gamla Radium 226.05-kompanjon Ulrich Hillebrand. Jag Är En Annan – som jag inte sett – är inspirerad av Rimbauds liv. Titeln är hämtad från en fras som Rimbaud skrev i några brev i sin ungdom. En annan Rimbaud-fras, från ett senare brev, som resulterat i ett annat verk, är Bruce Chatwins sista bok: Vad Gör Jag Här?

Jag undrar om Bruce Chatwin någonsin åkte till Harar. Jag tror inte det. Carl Michael von Hausswolff åkte dit, i tio dagar, för att leta efter inspiration, saker att använda, i musiken. Skivan innehåller fyra spår. De tre första – "Day"/"Night"/"Alas!" - hänger ihop. Här har Hausswolff spelat in miljöljud, vid ett berg utanför Harar, barn som pratar, insekter, vinden, fåglar. Senare en vattenkran som droppar i hotellrummet. Droneklangerna kommer ifrån det etiopiska stränginstrumentet krar, som Hausswolff köpt i Harar, där han fick fram en ton som sedan filtrerats via dator. Det sista stycket heter "The Sleeper in the Valley", efter en berömd, tidig, Rimbauddikt, "Le Dormeur du Val". Hela dikten finns i musiken - skapat av oscillatorer - som morsekod!

Jag undrar var mina associatoner hade landat om jag inte känt till skivans tema. Nu läser jag in Rimbaud överallt, återvänder till Oscar Hemers bok, ser Rimbaud tankfullt betrakta barn, fåglar och insekter vid ett berg utanför Harar, ser honom sitta framför ett skrivbord, med papper framför sig, inga dikter nedskrivna, enbart räkenskaper och ett brev till modern i Frankrike. Det är helt tyst. Förutom vattendroppar från en kran. Och i hans huvud växer ett molande ljud starkare och starkare. Han ville vara en annan. Och har blivit en annan. Men vad tänker han? Känner han sig fri?

"The Sleeper in the Valley" intresserar mig minst. Idén lockar mer än det musikaliska resultatet. Men genom att höra "Den Sovande i Dalen", som dikten heter, på svenska, som morsesignaler läser jag Rimbauds visionära lyrik för första gången på flera år. Intressant, för övrigt, att jämföra Gunnar Ekelöfs översättning med Elias Wraaks. Dikten handlar om en ung soldat. Först i den sista versen förstår man att han är död. Carl Michael von Hausswolff kan vara de små frekvensernas mästare, men jag blir inte lika fascinerad här som när jag sett och hört honom live några gånger.

Resten av skivan slukar jag med hull och hår. Miljöljuden tar mig någonstans och samsas med det djupa dronesoundet som fortsätter, på "Night", fortsätter, fortsätter, med vattendropparna som ständigt närvarande skuggor. Enkelt. Effektivt. På "Alas!" trycks musiken ut i längre vågliknande rörelser, ljusare, skarpare färger. Det kunde vara en kyrkorgel, men är fortfarande krar. Musik att gå in i, vara i, stanna i. Märkligt, men nu, ser jag den unga soldaten, i "Le Dormeur du Val", mycket tydligare. Och, inbillar jag mig, Arthur Rimbaud, på sjuksängen i Marseille, dödssjuk av cancer, med blicken riktad söderut. Till Abessinien. Där han kallade sig Adj Abdallah. Eller Abdoh Rinbo.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry