Cogburn/Jones/Rainey: Arena Ladiros

Chris Cogburn, Bonnie Jones, Bhob Rainey
Arena Ladridos
Another timbre at 35

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2011-01-20 20:55

I Another timbres serie för att hylla 50-årsjubileet av John Cages ”Silence” kommer en svit inspelningar, som alla på något vis påstås ha med amerikanen att göra. Producenten har nog tänkt på all den musik som vänt sig till tystnaden, som struntar i spräcket, och som dök upp på scenen för 10-12 år sedan, i London, Beirut, Paris och inte minst Berlin. Visst kan detta ses som musik av Cages barnbarn. De inte bara ifrågasatte konventionella sätt att spela men också själva improvisationen. Ofta har det ifrågasatts, om dessa böljande ljudsjok är improvisation. På samma sätt som Jim O´Rourke för många år sedan frågade sig om Evan Parker improviserade? Han gjorde det förstås genom att inte använda skriven musik, men formlerna och uttrycket, ja, stilen, fanns ju redan där. Ägnade sig inte Parker åt att spela sig själv?

Frågan är trots allt ganska akademisk, när den förs över till den musik som Chris Cogburn på slagverk, Bonnie Jones på elektronik och Bhob Rainey på sopransax gör tillsammans. Det är low dynamic, lågmäld, reduktionistisk musik. Men lågmäldheten är en parameter som jag egentligen inte tycker har med Cage att göra. De musiker som direkt kopplas till honom, David Tudor, Charlotte Moorman, Nam June Paik för att nämna några, tolkade inte ”tystnad” som tyst. Tystnad var väl snarare avsaknad av konventionella ljudbilder, alltså alla andra ljud än de komponerade. Det var ute i den ”tystnaden” de agerade.

Hörd så har denna trio från Texas inte mycket med Cage att göra. De kreerar en idag ganska vanlig lågdynamisk musik fylld av lyrik och klangliga dimbildningar. I Bhob Raineys saxspel hör jag ekon av många, så som det alltid är i improvisationsmusik. Det är blöta ljud, han smackar, knäpper, undviker sopransaxens konventionsljud. Hans förtätningar accentuerar i korta rytmer ger klangfärg åt de ljudbilder de målar. Cogburn är en lyhörd medspelare som bygger upp rörelser, betonar, trycker på och fyller i. Det hörs att han spelat förr med de andra. Det är mycket stämningsfullt, ett stycke klangkomposition, som det bara är att blunda och suga i sig.

Om det inte vore för Bonnie Jones, denna smått geniala ljudmänniska, som får sin elektronik att låta som en serie misstag. Och jag tänker, att här är det någon som fattat vad Cage höll på med. Då de andra blundar och kopplar samman ljuden från sina instrument släpper hon iväg oväntade blipp och blopp, hon låter elektroniken skära skönheten i strimlor. Hon osäkrar hela inspelningen. Hennes kompromisslösa inpass kan påminna till exempel om Annette Krebs, men Jones är mer fragmentarisk, verkar mer disträ. För henne verkar ”tystnad” vara ett annat namn på återkommande distraktioner i det överenskomna.

Så blir denna trioinspelning något annat än en vanlig reduktionistisk spelning, det blir två som är överens men som aldrig förutsäga vad Bonnie Jones tänker ta sig till.

Och jag tänker på en passage ur Beate Grimsruds nya bok ”En dåre fri”. Huvudpersonen Eli ska spela prinsessan i sagospelet om Espen Askeladd, som får henne genom att göra henne svarslös. Så här gick det: ”Han drar upp den ena märkvärdiga saken efter en andra ur sin axelväska och jag frågar vad det är. Han svarar och svarar. Men till skillnad från på repetitionerna fortsätter jag att fråga ut honom när han inte längre har några saker att plocka upp ur väskan. Pojken som spelar Espen blir helt stum, så som jag, prinsessan skulle ha blivit. Medan jag pratar på. Idag finns ju publik.”

Bonnie Jones blir med den här inspelningen min speciella lågdynamiska sagospelsprinsessa!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry