Colin L. Orchestra

Colin L. Orchestra
Infinite Ease/Good God
Nothern Spy
(rock)

Av: Jens Holmberg

Publicerad: ons, 2011-04-13 22:40

Colin Lagenus spelar country! Sist jag såg honom stod han på scenen och brötade introvert med duon Usaisamonster. Oväntat - men det är samtidigt fascinerande med musiker som letar sig utanför sin comfort-zone och utforskar nya områden utan att totalt förlora fotfästet. Jag visste inte ens att han kunde sjunga rent.

Hans nya orkester är så långt från en duo man kan komma. Det är ett fullödigt storband. 25 namn räknar jag till i konvolutet. Tre år av drömmande, planerande och kringresande tog det att arrangera och spela in debutalbumet Infinite Ease/Good God som nu släpps som dubbel-cd på det Brooklynbaserade bolaget Nothern Spy.

Musiken har ofta en psykedeliskoch kosmisk underton – även om många låtar kan stoppas in i country- eller rockfacket. Musiken byggs kring långa, repetitiva strukturer – ta till exempel ”You need sleep” som är en hypnotisk långkörare som släpar sig fram genom countrytakt och sparsmakade gitarrtoner. Men i musiken finns också inslag av new-age och spacerock. Som på ”Descaped” som skjuter ut i ett sinnesutvidgande gitarrjam. Eller ”Beer Can” där träskostomp varvas med gnölande fioler. Från rymden till landet i ett lappkast.

Langenus har en skön sångröst. Han låter ungefär som om man stoppat Benoit Pioulard i Gram Parsons 70-talskostym. Hans sammetslena rösten låter nästan lite sömndrucken, men har på samma gång en djupt innerlig värme. Han är dessutom en utmärkt sångare och klarar av även mer smäktande partier, som på den nedtonade ”Hold Tite” som är lika dåsigt skön som en sensommardag.

Tyvärr är det lite mycket tuff-tuff-countrypå skiva nummer två, Good God. Att det är ett dubbelalbum tycker jag också är ett problem. Låtarna räcker inte till och det märks framför allt på den senare. Många av spåren är småtrista och högst ordinära. Men några höjdpunkter finns det också. Ta till exempel ”Doom”, som rör sig mer mot indie-rock med skön stämsång, brötiga gitarrer och texter om den stora ödesdagen. Bryter av skönt mot all country och americana.

Klassisk folkrock, amerikansk country och Rhys Chatman-minimalism. Ungefär så skulle man kunna beskriva detta debutalbum med tre ord. Jag förstår Colin Langenus vilja att undersöka hans urmusik – country och folk. Jag antar att det är nycklar till hans eget skapande och viktiga ledtrådar för att sätta sin egen musik i historiskt ljus. Även om jag kanske hade uppskattat det ännu mer om jag var amerikan och uppväxt med den här typen av musik, tycker jag att han lyckas väl. Det är ofta skickligt arrangerat och musiken dröjer sig kvar. Det är ofta enkelt och lättsamt, men har nog smartness för att dröja kvar.

Det är ett litet överambitiöst projekt, som tjänat på att komprimeras ned rejält, men jag gillar samtidigt ansatsen. Att han satsar fullt ut och går all in. Och flera av låtarna kommer jag säkerligen spela om och om igen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry