Colin McLean/Andy Moor

Colin McLean/Andy Moor
Everything But The Beginning
unsounds U17

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2009-11-19 14:09

När The Ex framträdde i Västerås på Perspectivesfestivalen 2007 tittade jag mest på Andy Moor. Han spelar som ingen annan, med gitarren som ett vibrerande slagverk snarare än ett melodiinstrument med strängar. Hans böjliga spelstil och det där torra, metalliska ljudet är en omisskänlig signatur också utanför The Ex, till exempel i samarbeten med Kaffe Matthews, Thomas Lehn, Yannis Kyriakides, Dj Rupture.

Everything But The Beginning är improviserad musik till improviserad dans med Moor på elgitarr och Colin McLean på liveelektronik. De har gemensamt postpunkförflutet som medlemmar i Dog Faced Hermans, en frejdig stökorkester med skriksångerska och instrument som trumpet, tuba och violin. Intresset för oväntad orkestrering, ja oväntad form- och stilbandling i största allmänhet, präglar de elva spår som under en treårsperiod improviserats fram med olika dansare i Amsterdam.

En övertonsrik flageolett slår an första låten ”Delta Block”. En flageolett till, lite vågskvalpande brus i botten, några dova smällar med oceaniskt reverb. Långsamt växer gitarrens lätt distade knäppningar och loopade slag på strängarna ihop med liveelektroniken, ljud med ömsom skarpa och avrundade drag.

Det finns en blueskänsla i många låtar, en halvt framkallad och lite kuslig blå färg. Den efterföljande titellåten ”Everything But The Beginning” är mörk och väldigt filmisk, ett verklighetsförskjutande sound som kunde ha satt tonen till en film av Michelangelo Antonioni eller föralldel David Lynch.

Som med all musik för dans är det på rytmen och atmosfären det hänger, dansarna måste ju ha något att röra sig med och mot. Framför allt Moor tillhandahåller beats med gitarren, det uppstår kantiga rytmer och loopade pulser som förändras enligt en viss struktur, men aldrig på ett statiskt sätt. De elektrifierade ljuden uppstår och verkligen spelas fram, gitarren gör det levande och fysiskt.

Med sina udda stämningar och slagverksspelstil är Andy Moor förstås släkting till Thurston Moore och Lee Ranaldo. Liksom Sonic Youth blandar rock med konstmusik placerar sig även Moor och McLean mitt i musikens rondell och greppar vad de tycker passar in: ett afrikanskt tumpiano, stråk av The Ex-improv, cut-up-röster, mikroskopiska glitchsamplingar. Eller femstjärning dubstep, som i den lysande ”My Electric Dreams”, en mörk, hypnotiskt repetitiv låt som med Colin McLeans avlägsna beat och Andy Moors avigt ryckiga gitarr nästan knuffar Burial från tronen. En otippad sida från en improvisationsduo, inspirerande och totalt övertygande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry