Corin Tucker Band: 1000 miles

Corin Tucker
1000 miles
Kill Rock Stars KRS520 (Border)
(rock)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2010-09-23 21:51

Corin Tucker växte upp med ovanligt sextiotalistiska medelklassföräldrar hemma i Portland, Oregon. Pappa spelade gitarr med smak av folksång. Naturligtvis betydde det något för henne, även om hon först senare gav sig på gitarren för att skapa det där speciella minimalistiskt malande soundet, som ju blev så typiskt i Sleater-Kinneys hypnos-sessioner.

Då Tucker i början av 90-talet började på college i den sömniga småstaden Olympia uppe i North West blev det fart på hennes musikaliska ambitioner. Inte bara för närheten till Seattle med sin stolta energiska rocktradition alltifrån Sonics till Hole och Nirvana, men ännu mer för den snabbt framväxande Rrriot Girrrl-rörelsen. Det ena kvinnliga bandet efter det andra såg dagens ljus med sound som krossade ben och fördomar, Bratmobile, Bikini Kill, Team Dresch med flera och Corin Tucker kastade sig in i leken med Heavens To Betsy 1991. Ettrigt, aggressivt och baserat på den klassiska uppställningen gitarr-bas-trummor och toppat av Tuckers egen svindlande röst med sina typiska kast. Gitarrspelet gick från rudimentärt men effektivt till hypnotiskt plock och mangel med minimalistisk touch.

Samma år som hon slutade college, 1994, slog hon sig ihop med sångerskan och gitarristen Carrie Brownstein. Efter några experimentella sessioner sjösattes Sleater-Kinney - så småningom med Janet Weiss på trummor. En trio som skrev rockhistoria från första till sista albumet ända tills de satte punkt med mästerverket The Woods för fyra år sedan.

Under senare år har Tucker arbetat litet med reklam, gjort låtar, ägnat sig åt familjen. Men nu har hon satt samman ett nytt band, där slagverkaren Sara Lund spelar samma roll som Weiss, hårt drivande och bestämt grundläggande. Men Tucker har valt att balansera den explosiva energin i nya albumet. Det finns ytligt sett mer av eftertänksamhet.

Den som är van vid Sleater-Kinney gör helst entré i nya plattan via ”Doubt”. Det är outspädd North West rock´n roll från början till slut med Tuckers isande virtuosa röst som en stormsvala över musikens oväder. Det är obönhörligt.
Omslaget till nya skivan är en svartvit teckning som andas försiktighet och lugn. Och visst kan man säga att Tucker saktat in litet sedan sist. Där finns reflexion, men bra texter som går hand i hand med musiken i uttryck som söker forma längtan, vrede, kärlek, trots har ju alltid varit hennes särskilda märke. Och när hon beskriver saknad i titellåten låter hon musiken gunga i mediumtempo. Det är ruffigt över en ylande orgel; och jag kan tänka på hennes sidoprojekt Cadalacca från sent 90-tal.

Tucker är också en av få rockmusiker som faktiskt lyckas använda cello och violin för att stödja uttrycket utan att det hörs sökt. Men det är bara undantagsvis hon går utanför rockens klassiska ramar. Snarare vänder hon sig mot pappans gamla akustiska tradition. Jag drar mig till minnes hennes inhopp för fem år sedan på Ramblin´ Jack Eliots album I stand alone. Men de tunga riffen ligger hela tiden där och pustar och väntar på att bryta ut i hypnotiska vävar. Hennes nya producent Seth Lorinczi, som också spelar gitarr på albumet, har velat skapa en mer dämpad känslosamhet.

Ibland blir det litet för elegant förpackat och jag längtar efter att Tuckers röst och gitarr skär revor i glanspappret. Och det kommer alltid. Det finns inga svaga spår, men jag hade nog ibland velat höra större lyhördhet för Tuckers expressivitet. Vilket är en randanmärkning till en fantastisk återkomst. Men jämförelsen inställer sig ju osökt med Sleater-Kinneys The Woods, den intensiteten är hon förmögen till. Hon söker ett bredare men i grunden inte annorlunda uttryck. Så pass många låtar skakar mig i själen att jag redan längtar efter nästa album. En av rockens stora är tillbaka på banan!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry