Corin Tucker: Kill My Blues

Corin Tucker Band
Kill My Blues
Kill Rock Stars

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-09-13 10:53

När jag lyssnar på Corin Tuckers andra album sedan Sleater Kinney upplöstes är det som att snabbt och bestämt färdas genom slingriga stigar i nordvästra USAs rocklandskap. Jag tänker på Monomen, tidig Nirvana, och naturligtvis på Heavens To Betsy, Cadalacca och Sleater Kinney. Men inte så mycket på Bratmobile eller Bikini Kill.

Corin Tucker har egentligen aldrig varit så värst punkig, även om hon stått med bägge benen i riot grrrl. Hennes förkärlek för rockklassiker manifesterades ju tidigt med sidoprojektet Cadalacca, förresten. En sann minor classic. Bakom varje låt ligger en erfarenhet, i varje text en blandning av berättelse, idé, raseri.

Albumet öppnar ju precis så. ”Groundhog Day” smäller till på samma vis som hos gamla Sleater Kinney. Direkt attack och så flyger Tuckers röst bestämt i högsta registret över musiken, ivrig att berätta. Här är det en förklaring till att hon dragit ner på takten ett kort tag, fått barn, men ändå har kvar hela önskan om ett annat samhälle. Vi fick ju nästan en kvinnlig president, sjunger hon. Och resten är bön, förhoppning och inte minst furiös melodisk musik.

Corin Tuckers förra album var mer lyriskt återhållet, begrundande. Och vad kan hon göra efter ett avslut på ett band som Sleater Kinneys The Woods, i mina öron ett av rockhistoriens bästa album. Det lät som eftertanke men laddades med hela den energi som bor Tuckers röst och musikalitet. Och, måste jag säga, övertygelse, fokus, perspektiv, som alla har ett annat samhälle, eller i alla fall rivna hierarkier, för ögonen.

De ettriga, vassa gitarrinpassen är som strypsnaror, lyckopilller eller kulblixtar. Aldrig likgiltiga. De håller fokus, som otvetydiga accenter i låtarna. Och vad än hennes röst säger skär den som en blixt över överenskommelsernas mörka himmel.

Det blev mycket liknelser med naturen, då det mest handlar om samhälle, också då individen står i centrum. Den här musiken är ju också som ett slags fenomen, utan att jag förfaller till romantiska klyschor. Hennes röst är där, utvecklad, energifylld. Och med sig har hon ett band som hon jobbat med ett tag. I det starka kompet Sara Lund och Mike Clark. Ljudet är litet bredare än tidigare med klaviatur, Seth Lorinci, kanske konventionellare om man vant sig vid hur det lät förut med enklaste klassiska uppsättning. Bilden är vidare, men fokus är kvar.

Corin Tuckers sång och gitarr är den starka kärnan i grupparbetet.
Om jag avslutar med att skriva att det är ett angeläget album, menar jag inte bara den briljanta musiken men också de konsekventa idéer i både musik och tanke som strömmar genom hela albumet.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry