Correction with Mats Gustafsson: Shift

Correction with Mats Gustafsson
Shift
NoBusinessRecords NBLP 59

Av: Thomas Millroth

Publicerad: sön, 2013-06-09 18:12

Då Sven Rånlund recenserade Corrections skiva på Ayler Records meddelade han, att det gick utmärkt att steka strömming till musiken, men att dansa eller jogga var värre. Alltså, allt regelbundet och inövat står på näsan.

Ändå är det pianotriojazz, här förstärkt med barytonsaxofon. Ett klassiskt grepp. Pianotrio är till leda söndertjatat – tycker jag i alla fall – av EST och andra. Men pianotriojazz är ingen formel. Det är en form.

Sebastian Bergström, piano, Joacim Nyberg, bas och Emil Åstrand-Melin, trummor har funnit ett eget sätt att fylla ut triomusiken med vindlingar, där endast klanger påminner oss om en historia.

Stundtals tänker jag på Monk för att strax koppla över till etiketten ESP. Ja, någonstans i den glipan ryms Correction. Var och en av dem är mäktiga att hantera sina respektive bitar i en så anspråksfull tradition.

Ett mycket äventyrligt slagverk, en våghalsig basist och en pianist som rör sig i den sena jazzens spegelsal. Det är naturligtvis en eklektisk musik, men vad är inte eklektiskt. Det handlar ju om hur dessa spegelreflexer hanteras.

De här musikerna låtsas inte vara slicka jazzglidare, nej, de har lyssnat, tänkt efter, övervägt och slutligen hanterar de musiken på detta vis. Som ett sätt att snacka med varandra. Helt rensat egentligen från allt vad 1950- till 1970-tal innebar. Kvar finns bara en musik de gillar. All vrede, all överbyggnad, all strulighet alternativt all förfining, all virtuositet, all finslipning à la ECM är helt frånvarande, inte ens bortvald, jag tror knappt ens de är medvetna om att det funnits.

Detta är en musik bortom vad man får och inte får göra.

Det bara är jazzmusik, men det är riktig jazzmusik; kanske mest besläktad med tyska die Enttäuschung än föregångarnas tunga album. Även om de inte låter likadant.

Mats Gustafsson då. Jo, för tusan, det här är Gustafsson på sitt fetaste jazzhumör. Det som gör honom så intensivt närvarande här, det är att han inte omges av sina vanliga kompisar, de vanliga flödena är långt borta till förmån för en jazzigare periodisering, där han får anstränga sig att lyssna både till den regelbundna pulsen och till de ständiga avvikelserna.

Jag kan höra honom mumsa på Gullin och slicka i sig av andra saxofonhjältar, men alla har de något Gustafsson inte har – och tvärtom. Oavbrutet får han svaja fram och åter för att hålla balansen. Det är äventyrligare än på en svajmast. Av detta förstår jag hur personliga det lilla Correction är. Ett stycke jazz av idag, som får mig tro att genren ännu är möjlig.

Och det hörs som en suck av vällust, när Gustafsson avslutar på skivans titellåt, en underbart melodisk utandning. Under några sekunder rusar många inspelningar med honom genom minnet, och jag tänker hur han verkligen älskar Gullin och hela 1950- och tidiga 1960-talet. Men sällan spelar den musiken.

En jämförelse är kanske Archie Shepp, som med skiftande resultat gick in i bebopens idiom. Han ville mönstra på, men Gustafsson mönstrar inte på. Han vet att likadant alltid blir fel, men för att förmedla något starkt upplevt och känt, måste spelaren vara en berättare, som vågar scenografera på ett helt annat vis för att mottagaren ska fatta storheten i ämnet.

Det gäller alltså inte att beundra, det är bara ett annat sätt att inte förstå. Snarare att överdriva, förvrida, ändra. Konsten är då att detta träffar lyssnaren precis på samma sätt som det åtrådda för länge sedan försvunna föremålet för dyrkan. Musikerna måste göra sig till hejdlösa mytomaner, något annat gives icke.
Med andra ord tycker jag att Corrections möte med Mats Gustafsson vida överglänser till exempel Archie Shepps hyllningar till bebopen. För honom var detta en klassisk musik att kopiera, för hans yngre svenska kolleger däremot handlar det mer om det rus musiken skapat.

Det är ett annat sätt att vara totalt trogen.

Tillsammans har Correction och Gustafsson skapat en underbar klang, som kryper in i underhuden på jazzmusiken. Fet underhudsmusik med stora knottror på skinnet.

Själva konvolutet är som en suddig aning om något, oskarpt, men fokuserat, vibrerande men konstaterande. Som att rikta blicken i ett förflutet fjärran och få ett fokus någonstans mitt emellan långt borta och nära inpå.

Så var det den där stekta strömmingen, jag undrar om inte Rånlund brände vid den, i alla fall litet grand, för det skulle jag ha gjort, när allt låter bekant men inget ändå är som det ska. Fast matlagning har med impro att göra, förstås.

Stekt jazz. Jorå, det smakar gott.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry