Correction_Two Nights in April

Correction
Two Nights in April
Ayler Records, aylCD-090

Av: Sven Rånlund

Publicerad: fre, 2011-01-21 00:33

Jag steker strömming till Correction. Det går fint. Jag springer på löpbandet till Correction. Det går oerhört dåligt, stegen kommer i fel ordning, det svindlar, den här svenska jazztrion gör verkligen joggingovänlig musik. Så, det var min invändning.

Sebastian Bergströms pianotrio med Joacim Nyberg på bas och Emil Åstrand-Melin på trummor ställer sig in i en lång, lång rad av föregångare att bli jämförda med. Egentligen är det rätt radikalt i dag av unga musiker (som jag tror att trion är) att på allvar gå in i traditionell bopsättning när så många andra eldiga uttrycksformer bjuds och andra musikaliska kostymer finns att fylla ut. Det som griper mig starkt på Two Nights In April är inte deras furiösa driv och höga energi – tekniskt virtuoseri på en inspelning är liksom inte särskilt intressant i längden – nej, det är hur deras eget lyssnande sätter nya avtryck i de musikaliska ramarna. Nytt liv andas in i jazzen när den som här ges olika karaktär för olika låtar, från det hårda och bultande till återhållsamt, flummigt, bängligt, till det stramt minimalistiska.

Med trummor och bas som håller ihop och flyttar omkring väggar och golv i låtarna – inspelade live i Norrköping och Stockholm – ges pianot en framskjuten roll som atmosfärskapare. Och Sebastian Bergström är onekligen en djärv inredare, en essäist skulle jag vilja säga, en som prövar och försöker utan förväntan att sätta det slutgiltiga klustret av toner. Han drar sig inte för att intill det stolpiga breda ut malande och hackande figurer. Samtidigt är musiken oavbrutet dansant, det svänger något storartat om denna jazzbåt även om den inte är slick motorseglare i ESTs stil utan snarare en repig, ommålad kostersnipa ritad av, tja, Don Cherry?

Tolv låtar, de flesta är tre-fyra minuter långa. Ofta slutar de plötsligt, ingen neurotisk separationsångest. Jag lyssnar med särskild glädje på det som sticker ut ur bopbusken, Joacim Nybergs fläckiga soloimprovisation på ”Mig fryser”, Sebastian Bergströms monotona hackande på ”Jannowitzbrücke” och flera andra låtar där tonomfånget hålls på svältdiet, inte att glömma Emil Åstrand-Melins nedkämpade baktakter. Lyhört är ordet, lysande lyssnat.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry