Cremaster & Angharad Davies: Pluie Fine

Cremaster & Angharad Davies
Pluie Fine
Potlatch P312

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-12-06 14:00

Här möts två poler. Violinisten Angharad Davies är bekant på den svenska konsertscenen. På Magnus Granbergs och Skogens suggestiva album ist gefallen in der Schnee kan hon också höras. Cremaster är lika med elektronisterna Alfredo Costa Monteiro och Ferran Fages. Båda var för sig har medverkat i en rad ljudskapande minimalistiska sammanhang och som Cremaster ligger de bakom mycket knaster och brus på skiva.

De motsvarar en del av mina föreställningar om den elektroniska impron i Barcelona. Lågmäld noise, eller fräsig low dynamic.

Det är musik under mikroskop. Varje klang kan spåras och någonstans i tidiga tidslinjen finns förstås berlinpionjärer som Andrea Neumann och andra instrumentförvandlare som Keith Rowe.

Akustiska instrument har färgats av elektroniken och detta i sin tur har gett elektroniken ett slags minivärld av toner och ljud, som är granne med de akustiska instrumenten. Ett växelspel, där numera inte minst Alfred Costa Monteiro är briljant, vilket han visat med trumpetaren Ruth Barberan till exempel.

Cremaster svetsar, löder och kortsluter fram en ljudström, som de framförallt låter växa till olika klimax. Angarhard Davies fiol är ett vasst spår med taggig grad omkring. Kärvt, metalliskt, men också träigt vackert. Men i allra högsta grad linjer som hon drar upp med skärpa.

Detta möte är också intressant, för då jag läser det finstilta finner jag att Cremaster gjort sina inspelningar mellan 2010 och 2012 i Barcelona, under vilken tid stycken också har klippts och ordnats. Därefter har violinstämman spelats in i Oxford den 3 mars i år. Sedan har Ferran Fages mastrat det hela.

Potlatch markerar med denna not och detta album att något nytt etablerat sig. Detta är musik att framföras i realtid, men som alltmer väljer att spelas in för att bli ett verk på skiva. Att en del av kompositionen, för det måste man ju kalla detta, sedan läggs på, att det alltså i själva studioarbetet ligger en god grad av musikalisk kreativitet, det är ju något relativt nytt. Sedan må musiken både redigeras och mastras av de inblandade musikerna.

Det är alltså två poler som har mycket av samma sorts magnetism som möts, men där framför allt Davies har möjligheten att förhålla sig till de andra. Hon går också mycket riktigt in i de elektroniska ljuden, och bär med sin skärande fiol fram musiken till flera toppar.

Jag tror det sparsmakade Potlatch vill markera en position som i dag är vanlig. Varje album är ju känsligt valt och placerat i den samtida nya musiken. Det är både styrkan och svagheten. Jag gillar vad jag hört från Barcelonas nya musikscen, jag tycker mycket om Angharad Davies, men samtidigt och tillsammans förvaltar de en mer drömsk, surrealistisk, lyrisk sida av den nya ljudscenen, som har en tendens att bli litet allmän. Ambient av olika sorter har aldrig haft en vän i mig. Men med många nya projekt de sista åren har min smaktolerans vidgats och närmat sig detta nebulösa uttryck; och när jag lyfter öronen ur elektronikbadet hör jag kanske en saxofonist ur minnet och minns hur spännande och omkastande musik kunde vara. Det räcker inte med att vara samtida elektroniker, det krävs litet mer.

Därmed inte annat sagt än att detta är ett utmärkt album fyllt av gnistrande hantverk från strålande musiker.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry