Current 93 + Not Alone

Current 93
Black Ships Ate The Sky
Durtro Jnana 2112
Blandade artister: Not Alone
Blandade artister: Not Alone
Durtro Jnana 1963

Av: PM Jönsson

Publicerad: mån, 2009-11-16 01:31

David Keenans superintressanta bok om Current 93, Nurse With Wound och Coil heter ”England´s Hidden Reverse: A Secret History of the Esoteric Underground”. Det är en perfekt titel. Tre grupper/projekt som med rötter i industriscenen i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet har följt egna visioner. Brittiska fenomen som har mycket mer gemensamt med keltiska alkemister och poeter och mystiker som William Blake än dagens kulturyttringar. Det här gäller i synnerhet David Tibet, mannen bakom Current 93, som i över 20 år har grävt både i sig själv och i diverse ytterkanter för att inspireras och förvandla alla trådar till text och musik.

Jag hade egentligen tänkt att skriva en lång labyrintväv och försöka närma mig kärnan i Tibets värld, jämföra skivor, återvända till ”Soft Black Stars” och ”Sleep Has His House” (två andra fantastiska skivor med Current 93), dra paralleller med urkunder, studera bibeln, analysera uppenbarelseboken, låna koptisk litteratur. Den texten får vänta till ett annat tillfälle. Jag fastnar i sidospår. Hittar nya kapitel, fler skikt, oändliga rum öppnar sig. Och det är så med David Tibet, han drivs av en extremt stark övertygelse som smittar av sig. De religiösa föreställningarna som präglar många skivor och som är starkare än någonsin på ”Black Ships Ate the Sky” borde egentligen stöta bort mig. Eller ja, kanske inte, det är ingen missionsverksamhet, ingen hand som pekar, inga auktoritära drag. Det är mystiken som lockar. Liksom det extremt personliga tilltalet.

Arbetet med ”Black Ships Ate the Sky” startade för några år sedan efter ett antal drömmar där Tibet såg svarta skepp som närmade sig jorden. Dramatiska händelser i väntan på ”the second coming of Christ” som han skriver i det tjocka cd-häftet. Och texterna är som en lång vision/hallucination där de svarta skeppen och olika symboler och scener upprepas och utvidgas. I vanlig ordning reciterar han mer än han sjunger, vilket bara är positivt, det blir en extra laddning. Visst kan man tycka att det är en galen predikant som svamlar, men lyssna, det är vackert, storslaget, skört, poesi. Och – inte minst – ett naket hjärta som pickar, bultar, vill förstå, som letar efter någonting. Mitt i oceanen av ord finns en oas att svalka sig i. Moment av klarhet och eftertänksamhet. ”I´m not an evangelist... Current is about trying to explain myself to myself and to work out my own salvation” säger Tibet i en intervju i The Daily Telegraph.

När Tibet fick frågan hur han vill beskriva sin musik drog han till med ”apocalyptic folk”. Tydligen mest som ett skämt. Nu får han leva med den benämningen. Och det är inget fel i det eftersom apokalypsen finns närvarande i texterna och även om ”folk” idag håller på att bli ett paraplybegrepp som egentligen inte säger särskilt mycket är det mer folk än rock, pop, industri eller goth.

Vi struntar i genrer och går in i ”Black Ships Ate the Sky” som absorberar mig mer än någonting annat som släppts i år, ja, tillsammans med Scott Walkers ”The Drift”. Marc Almond inleder skivan. Han sjunger hymnen ”Idumaea” (skriven av Charles Wesley) som återkommer nio gånger, även tolkad av Will Oldham, Baby Dee, Clodagh Simonds, Antony, Cosey Fanni Tutti, Pantaleimon, Tibet själv och avslutningsvis Shirley Collins. Jag hade i och för sig inte klagat om skivan enbart hade kretsat kring Tibets röst, med gitarr, cello, och spöklik elektronik som komp. Men det blir en spännande kontrasteffekt med gästernas sång som lägger till andra färger och dimensioner. Olika typer av röster. Olika tolkningar. Små förändringar i texten. Ett genialt grepp. Även Michael Cashmore, Ben Chasny (Six Organs Of Admittance), John Contreras, Steven Stapleton (Nurse With Wound), William Basinski och samtliga inblandade är viktiga kuggar i soundet.

Huvudpersonen, Vergilius, David Tibet, varierar rösten, han kan vara manisk, mystisk, allvarlig, inbjudande, stå på tå, deklamera. Jag har skrivit det förut, i ett annat sammanhang, man sugs in i Tibets värld. Sugs in i orden. Jag greppar långt ifrån allt han säger/sjunger, men fascineras och har svårt att släppa taget. Och musiken är vacker och mystisk och starkt beroendeframkallande. Ben Chasny, som inte samarbetat med Tibet tidigare, trollar fram skimrande gitarrmelodier i ”Sunset (The Death of Thumbelina)”, ”Then Kill Caesar” och ”Bind Your Tortoise Mouth”. Michael Cashmore – som jobbat med Current 93 i många år – spelar gitarr nästan lika suggestivt på flertalet av låtarna. John Contreras cello andas lugnt, strävt och mörkt. Titellåten – i slutet av skivan – kommer nästan som en chock, med tjutande elgitarrer och 80-tals-dissonans. Att cirkeln sluts med Shirley Collins känns helt logiskt. Den åldrande folksångerskan får sista ordet. ”And am I born to die?/To lay this body down?/And must my trembling spirit fly/Into a world unknown”.

David Tibet är en entusiastisk samlare av obskyr och esoterisk konst och litteratur. Och han har lyft på många stenar och hjälpt bortglömda undergroundartister att uppmärksammas på nytt. Eller hjälpt fram okända talanger. Han gav ut Antony & The Johnsons första album på sitt skivbolag Durtro. Han dyrkar Shirley Collins och är en stor anledning till att många utanför strikta folkkretsar har upptäckt den brittiska sångerskan. Han har gett ut skivor med Bill Fay, Simon Finn, tibetanska munkar, Tiny Tim. Bland annat. Vill man gå in i Tibets skivsamling är 5cd-boxen ”Not Alone” ett varmt tips. Men det är inte den främsta anledningen till att plocka upp plånboken och slänga fram ett par hundralappar.

Varenda öre går nämligen till Läkare Utan Gränser. Mark Logan (Jnana Records) läste Susan Hunters bok ”Black Death” som handlar om spridningen av hiv/aids i Afrika. Han ville göra någonting, bestämde sig för att ge ut en skiva, involverade sin vän David Tibet som skrev en lång lista på folk som borde kontaktas och projektet växte och växte och sammanlagt 86 artister/grupper har bidragit med låtar. Logan skriver att han kunde valt andra organisationer som jobbar med hiv/aids i Afrika – men att Läkare Utan Gränser var det bästa alternativet.

Fem skivor. 86 låtar. Svårt att komma med några invändningar överhuvudtaget. Dels på grund av den goda gärningen. Jag hade tyckt att det varit roligare med mer udda låtar av Devendra Banhart och Six Organs Of Admittance. Hoppar förbi Damon & Naomis Gram Parsons-cover och Jad Fair har väl gjort ett par hundra bättre låtar än den som finns med här. Men det är – såklart – pytteanmärkningar. Det är en fantastisk box med massor av musik att upptäcka med både rätt stora namn i ”alternativvärlden” (Matmos, Keiji Haino, Antony, Thurston Moore, Jim O´Rourke till exempel) och många okända artister som väcker mersmak.

Några av många favoritspår: Allen Ginsberg spelar harmonium och sjunger William Blake-dikten ”On Another´s Sorrow”. Suggestiv mantralåt med Jarboe. Instrumentalhymn med Shirley Collins syster Dolly. Stämningsfull och vacker mystik med William Basinski. Demoversion av ”The Same But Diffrerent” med Vashti Bunyan. Låtar med Colin Potter, L´s, The Angels Of Light, Suishou No Fune, Charlemagne Palestine, Alex Neilson & Richard Youngs, The Hafler Trio, Nurse With Wound, The Bricoleur, Linda Perhacs, Pearls Before Swine, Scott Stapleton, Coil, Ghost. Och mycket mycket mer.

Lätt en av de bästa och beundransvärda boxar som släppts. Överhuvudtaget.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry