Current93: Aleph

Current 93
Aleph at Hallucinatory Mountain
Coptic Cat NIFE004 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: mån, 2009-09-21 20:50

I intervjuer har David Tibet sagt att han i ungdomen lyssnade mycket på Rush och Judas Priest. Det var säkert skivomslag och mytologiskt innehåll i texterna som lockade mer än musiken, men det kan vara värt att tänka på vid de första bekantskaperna med ”Aleph at Hallucinatory Mountain” som har en hel del gemensamt med hårdrockshistorien och – framförallt – nyare experimentell metal som Earth och Om. Det finns även paralleller med Current 93`s 80-tals-fas, innan Tibet upptäckte Shirley Collins och vandrade in i den esoteriska, brittiska folktraditionen som han utforskat och omskapat enligt helt egna spelregler. Men det mullrar rejält på flera av låtarna, med Alex Neilsons tunga, drivna trumspel och elaka gitarrer av Keith Wood (Hush Arbors) och Matt Sweeney som viktiga kuggar i soundet.

Vapendragare som Steven Stapleton, John Contreras och Baby Dee medverkar på skivan liksom musiker som aldrig spelat med Current 93 tidigare, förutom de ovan nämna namnen till exempel James Blackshaw och Andrew W.K. Samt två otippade sångerskor: Rickie Lee Jones och Sasha Grey. Alla inblandade bidrar till helheten, men trots de hårda, mer aggressiva inslagen, hamnar David Tibets röst och texter i centrum. Texterna kretsar kring en karaktär som kallas för Aleph, en Adam-gestalt, som vandrar omkring i Tibets personliga mytologi, färgad av det ockulta och kristendomens olika grenar. Han studerar koptiska sedan några år och jag antar att vissa bilder och fraser kommer från den egyptiska, urgamla, kristna kulturen.

Till en början har jag svårt att ta mig in i skivan. Jag bankar på porten, ingen öppnar, men jag slinker in genom en obevakad bakdörr, tvingas genom en lång labyrint, funderar på att ge upp, det är mörkt, klaustrofobiskt, röster kryper in i huvudet, men efter många timmar i ovisshet börjar jag se ljuset. Ännu en gång är jag fast i Tibets säregna musik/text-värld. Men Tibets röst fungerar inte alltid ihop med folk/psyk/metal-kompet. I och för sig sjunger/läser han med säker, övertygande röst, men det skär sig ett par gånger och jag föredrar Tibets recitations-sång till ett piano, en akustisk gitarr, harmonium eller mystiska synthar.

Och musiken är inte lika originell. ”On Docetic Mountain” låter som Silver Mt.Zion, det finns paralleller med Michael Giras olika projekt och den långa ”Not Because the Fox Barks” luktar Black Sabbath. Inga dåliga beröringspunkter, herregud, tvärtom, bra låtar, men det känns som Current 93 vandrar in på andras territorier, åtminstone musikaliskt. Dock ska det sägas att den sistnämnda är djävulskt tung och suggestiv, med gitarrer som borrar sig ner långt under huden.

Folktråden finns kvar. Tyvärr saknas Michael Cashmores sublima gitarrspel. Och Ben Chasny, som spelade på förra albumet, har också lämnat skeppet. Men Blackshaw och Wood är ju inte fy skam, ”Urshadow” och – till viss del - ”Poppyskins” byggs upp med cirklande, hypnotiskt, akustiskt gitarrspel. Den avslutande ”As Real as Rainbows” är någonting helt annat än resten av skivan. Piano, orglar, och en lågt mixad röst, antagligen Sasha Grey; den är vacker, lugnet efter stormen-känsla, demonerna har försvunnit, men texterna, orden, är kvar, svävande, svåra att fånga.

Musiken har vissa brister. Det är inte någon av Current 93´s bästa skivor. Men textmässigt är David Tibet fortfarande extremt fascinerande. Han går sin egen väg som få andra. En slags postviktoriansk lyrik. Och mitt i de kryptiska, mystiska besvärjelserna kommer hugg som bryter av, förvränger, galghumor innan hallucinationen ånyo öppnar sig.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry