Cyril Bondi, Komatsu

Cyril Bondi
Komatsu
Insubordinations insubcd06

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2012-06-27 21:07

Cyril Bondi spelar slagverk och elektronik. Han leder jätteprojektet Insub Meta Orchestra genom den kollektiva improvisationens irrgångar. Och han har bland många andra spelat med Keith Rowe. Det är i den andan musiken klingar.

Inom ramen för Komatsu samarbetar han med Yann Leguay, som mixat detta album med mycket gott resultat. Att höra Bondi solo är naturligtvis något helt annat än att lyssna till honom omgiven av ett trettiotal andra musiker i IMO. I huvudsak ägnar han sig åt förstärkta ting och en del skärig elektronik. Det ger en puls som känns som en snurrande skivspelare.

Alla möjliga igenkännbara akustiska instrument är borta, kvar har han lämnat störningar, brus, knaster, fras, ännu mer störningar. Men under denna litet industriella yta låter han alltid något pulsera. Som spår av en kropp, andning eller kanske till och med sargad smärta. Jo, det här är musik som visserligen tar tid på sig att klä sig i sin kvasielektroniska dräkt och visa upp sig, men kroppen inuti känns; där finns trots allt passioner, mörker.

Dovt brummar elektroniken påpushad av olika föremål; så småningom mullrar också skinnen på hans slagverk, vilket ger en mycket suggestiv effekt. Men man måste ha tålamod att lyssna sig ända fram till den lilla händelsen. Det pockar och bultar otåligt. Snart börjar små figurer kränga. Snart och snart, det har nästan gått tjugo minuter av albumets enda spår. Då väl trumrytmen är etablerad börjar det koka av småljud. Och musiken känns alltmer som en tungt andande bröstkorg, som häver sig upp och ner.

Motsättningen kropp – metall, artefakt – liv, känns alltmer. Det är en abstrakt musik som framkallar starka känslor, som ett slags atavistiska minnen. Bondi gör musik som en surrealist, som plockar fram oväntade, ohörda ljud, kombinerar dem som främmande objekt, dem vi studsar inför, främmande och ack så bekanta på samma gång. Till slut löser musiken upp sig som trådar som tappar taget. Allt lösare för att förlora sig i oförenligheter och oro. Störton skär tvärs över trumslagen. Eller om det är elektriska stötar genom elektroniken. Knaster försvinner långsamt. Det känns till slut som när man inte orkar hålla andan längre och kippar, hoppas att hinna få mun och näsa över vattenytan. Ett sista nervdaller och musiken upphör. Det här var en av mina stora överraskningar på länge.

Komatsu rekommenderas då sommarkvällarna tenderar att bli alltför idylliska. Ett album mot omotiverad trivsel och upprörande idyll. Gör dina gäster upprörda och tvinga dem lyssna hela halvtimmen på Cyril Bondis suveränt otrivsamma, repande, såriga och mycket djärvt mänskliga album. Trösta er med vad ni vill efteråt. Det behövs. Kort och gott ett underbart album från ett mycket konsekvent experimenterande litet schweiziskt skivbolag.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry