Daft Punk: Tron: Legacy

Daft Punk
Tron: Legacy

Av: Tobias Norström

Publicerad: tors, 2010-12-02 20:27

För två veckor sedan bannlyste DN På stans Åsiktsmaskinen ordet "episkt" från all form av text som inte behandlar R. Kelly eller grekiska dramer. Istället föreslogs adjektivet "grekiskt" som substitut, antagligen för att hedra det storslagnas ursprung. Jag håller givetvis med om att just "episkt" är en av de mest överanvända beskrivningarna inte minst inom musikkritiken. Dock borde kanske Åsiktsmaskinen väntat några veckor med att bannlysa begreppet, åtminstone tills dess att Daft Punks tonsättning till filmen Tron: Legacy släppts. Det är nämligen svårt att hitta ett ord som bättre ringar in det Daft Punk åstadkommit i sin evolution från dansmusikduo till orkestrerade kompositörer (och ”grekiskt” passar inte riktigt på elektroniska syntar från frankrike, placerade i en virtuell representation av ett datorsystem).

Att just Daft Punk fick uppdraget att tonsätta en film som Tron: Legacy faller sig högst naturligt. Bandets musik har alltid haft en smutsigt digital affekt i stil med den estetik originalfilmen, Tron från 1982, renodlade. Duon har dessutom utvecklat sitt artistskap – där två "robotar" ersatt Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo efter att dessa omkommit i en "tragisk samplingsolycka" – till att ytterligare sammanfalla med filmens robotniska inramning.

Denna tudelning av mänsklig sensibilitet och mekaniska teman, som är lika central för filmens handling som Daft Punks musikskapande, används även i stor omfattning på Tron: Legacy. Organiska stråkar och rent symfoniska partier blandas upp med syntiga och elektroniska melodier och effekter. Traditionsenliga tonsättningsstrukturer fylls ut och luckras upp av söndersmulade digitala ljud på samma vis som mänskliga gestalter rör sig i Trons virtuella datorvärldar. Det är pampigt, ibland nästan överdådigt, och överlag väldigt klädsamt (framförallt på spåret "Tron Legacy (End Titles)" som på ett helt magnifikt sätt blandar stora beats och en fantastisk syntslinga med symfoniorkesterns instrumentala bredd).

Daft Punk har under arbetet nämnt Bernard Herrmann, John Carpenter, Vangelis och Maurice Jarre som inspirationskänslor. Det märks. Ibland för mycket i och med att Tron: Legacy går ner sig i minst sagt konventionella filmmusikaliska element. För i lika stor utsträckning som Daft Punks artistskap passar upplägget i Tron: Legacy tycks duon villig att kompromissa i syfte att uppnå maximal effekt snarare än att utforska möjligheterna i sitt musikskapande. För även om Bangalter och Homem-Christo sätter sin egen prägel i flera utav skivans partier så sker inte riktigt den innovation jag hade hoppats på. Jag är dock medveten om att det antagligen är en ganska naiv inställning att tonsättningen till en Disney-produktion med över 200 miljoner dollar i budget skulle våga vara särskilt nyskapande - ens i sin tonsättning.

Till syvende och sist är Tron: Legacy inget helgjutet Daft Punk-album. Det är tydligt att man här på ett generöst vis tummat på sina egna estetiska ideal i syfte att på bästa möjliga vis bygga en tonsättning som både verkar tillsammans och för själva filmen. Dock rakt igenom genomfört med yttersta kompetens. Därmed även lite tråkigt att ett soundtrack som kunde ha varit utsvävande och rent av banbrytande fastnar i formmässiga konventioner. Det må vara storslaget, det må vara episkt men Tron: Legacy saknar dessvärre den nyskapande skärpa jag kommit att förvänta mig från Daft Punk.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry