Dan Berglund´s Tonbruket: Dan Berglund´s Tonbruket

Dan Berglund´s Tonbruket
Dan Berglund´s Tonbruket
Act 9023-2 (BAM)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2010-03-04 00:34

Esbjörn Svensson Trio rörde sig mer och mer utanför de vanliga jazzdomänerna och när Dan Berglund är tillbaka med ett nytt band/projekt har han nämnt Pink Floyd och Wilco som referenspunkter. Och jo, det är mer rock än jazz, men viktigare är att Tonbruket vandrar mellan olika stilar och uttryck på ett ganska eget sätt, självklart finns det paralleller med E.S.T., men musikerna tar med sig sina olika färger och målar upp musik som i sina bästa stunder är både spännande och atmosfärtät.

Dan Berglund spelar bas, övriga medlemmar: Martin Hederos (piano, pumporgel, keyboards, fiol, dragspel), Johan Lindström (gitarrer, lap- och pedalsteel, piano) och Andreas Werliin på trummor. Intressant mix av musiker, och det är på intet sätt en enmansaffär, Lindström och Hederos är lika involverade i låtskrivandet som huvudpersonen.

Inledande "Sister Sad" sätter an tonen. Smygande start med bas, orgel och Lindströms gitarrer som snyggt skickar iväg melodiska trådar, tempot ökar, och successivt landar musiken i ett progressivt landskap, lite King Crimson-känsla, innan det svävar ut över en spegelblank sjö. "Monstrous Colossus" är den hårdaste låten. Även här ekar det av 70-talets prog, jag är mest förtjust i andra halvan av låten när riffet försvinner och det hakar upp sig, tuggar, äter sig in i rytmen. "Cold Blooded Music" gör tvärtemot, den byggs upp och utmynnar i långa elgitarrpilar och vassa toner från Dan Berglunds kontrabas. "Gi Hop" sticker ut, den hoppar runt, med fiol som maler i bakgrunden, och får mig att tänka på Skeleton Crew, men Johan Lindström, som skrivit låten, har annars mer gemensamt med gitarrister som Bill Frisell och Ry Cooder än Fred Frith.

På "Stethoscope" väntar jag mig att en sångare ska dyka upp. Nej. Synd. Här skulle Martin Hederos kompis från Soundtrack Of Our Lives, Ebbot Lundberg, passa in, eller Freddie Wadling, som Johan Lindström arbetat mycket med på senare år. Hederos finaste stund är på "Sailor Waltz", en vacker, filmisk, nästan tio minuter lång vandring, med känsligt piano/klaviatur-spel, ja, det är nog min favorit på hela skivan. Även här tillför Lindströms steelguitar en extra färg. Här finns även ett par andra lugna låtar, där "Song for E" är en vilande meditation som stannar kvar.

Ett oväntat band sa Andreas Werliin om Tonbruket när jag gjorde en kort intervju med honom tidigare i år. Den oväntade sammansättningen av musiker (även om Berglund och Lindström tydligen är gamla polare) är helt klart ett lyckokast. Det ska bli mycket intressant att höra fortsättningen. Ett band som kan ta steg åt olika håll.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry