Dan Fröberg: At dawn + The existence

Dan Fröberg
At dawn we all fall down the stairs
Ideal 069
Dan Fröberg
The existence of do-ti-la-so-fa-mi-re-do is everything!
Ideal 096

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2010-04-08 14:08

Med hjälp av glasinstrument och orgel får vi nu nya chanser att titta in i den alltid lika fascinerande Dan Fröbergs musikaliska hjärna. Enligt egen utsago ingår dessa två nya skivor i det fortlöpande fröbergska projektet som han menar hänger ihop och någonstans är en helhet. Det är mycket möjligt att det är så, men kopplingarna är inte helt enkla att se. Kanske är det ett uttryck för hur komplicerade sammanhangen trots allt kan vara när vi pratar om mänskliga skapelser.

De språkliga laborationerna har inte lika stor inverkan på At dawn we all fall down the stairs och The existence of do-ti-la-so-fa-mi-re-do is everything! som på det mesta av Fröbergs tidigare produktion. Inte heller är kollagen lika framträdande. Snarare koncentrerar sig Fröberg på dronen, det utdragna. Och han gör det så fenomenalt spännande. 42 minuter av musik skapad på glasinstrument borde vara betungande, men är det inte på låten "At Dawn we all fall down the stairs" på albumet med samma namn. Kompositionen tog två år – 2006–2007 – att förverkligas. Ett fullgott hantverk i det att Fröberg lagt lager till lager av ljud han skapat genom att bland annat dra med fuktiga fingrar längs kanter på dricksglas. Alla som har provat vet också att tonen förändras mellan olika glas och beroende på hur mycket vätska som är i glaset.

Att verket är komponerat är fascinerande. Fröberg visste vad han ville när han började och visste exakt när han var färdig. Resultatet är ett lagrat mikrotonalt stycke med en enorm skärpa. De vassa klangerna skär genom luften med stor kraft. Men över det skarpa bildas också övertoner då de enskilda lagren av toner, eller frekvenser, krockar med varandra. Att i sammanhanget tänka på Charlemagne Palestine är inte orimligt då han sedan 70-talet arbetat med pianots övertoner. Att Palestine dessutom gick omkring och drog fingret längs ett vinglas när han gav konsert i Stockholm för några år sedan blir i sammanhanget en rolig detalj.

Att Fröberg har ett intresse för det mystiska är ingen hemlighet. Så när övertonerna rör sig likt spöken över glasinstrumentens vassa klang passar det honom naturligtvis bra. Och musiken är stundtals verkligen spöklik. Men vad gäller övertonerna finns det en förklaring, om än den inte är helt lätt att förklara, i det att när olika frekvenser möts skapas nya, utomstående, frekvenser. En som bland annat jobbat med detta är gitarristen David Stackenäs som på skivan Bow arbetade med just övertoner (utgiven på Fröbergs och Mattias Nilssons bolag Kning Disk).

Den vetenskapliga förklaringen är dock bara en del av det hela. Att som Fröberg lagra hundratals toner på varandra förflyttar den enskilda tonen till ett tonalt mellanrum, det som med ett finare ord kallas för mikrotonalitet. Den definierade tonaliteten löses upp, vilket utsökt leder oss in på titeln till den andra skivan där Fröberg leker med begreppen. Han vänder på do-re-mi-fa-so-la-ti-do på ett sätt som jag inte kan tolka på annat sätt än att han vill visa på alternativen till det förutbestämda och kategoriserade. Likt de lagrade glasljuden är även orgeln ett instrument vars klang kan befinna sig i mellanrummen mellan våra västerländska toner. Och mikrotonaliteten är här lika framträdande som på At dawn we all fall down the stairs. De förnämliga orgelinspelningarna är improvisationer av Mikael Wahlin i Örgryte nya kyrka i mars 2008. Sedan har Fröberg bearbetat materialet, exakt hur framgår inte av omslagstexten, men i likhet med systerskivan är musiken på The existence of do-ti-la-so-fa-mi-re-do is everything! komponerad.

Även på The existence of do-ti-la-so-fa-mi-re-do is everything! växlar musiken mellan det mycket distinkta och det svävande, ibland spöklika. Men orgelns ljud står naturligtvis i kontrast till glasinstrumentens. Ytan är inte lika skarp utan har en mer vibrerande och mörk karaktär. Men effekten är liknande, övertonerna spelar nya spratt och att inspelningen är gjord i en kyrka är nog inte utan symbolik. Mellanrummen, eller sett ur ett annat perspektiv, det oförklarliga, har ju en inte oväsentlig plats i kyrkans rum.

Att under lång tid befinna sig i denna mellanrummens musik är spännande. Den dronande karaktären är minimalistisk men inte statisk. På detaljnivå händer en hel del, även om förändringarna ibland är långsamma och inte speciellt påtagliga. Ibland förflyttas man utan att man märker hur. Plötsligt inser man bara att man är på en ny musikalisk plats, i ett nytt mellanrum.

På ett plan är musiken rent viktlös. Man svävar mellan det längsgående skeendet i den övergripande dronen och händelserna i den detaljerade stunden. Längden på stycket medför även att gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut, musiken förvandlas till tillstånd. Och för att ytterligare spä på mystiken använder Fröberg fältinspelningar från hemsökta rum. Men aldrig att inslag som dessa känns sökta. Fröberg är ärlig i sitt uppsåt. Bakom dem finns en tro på att de tillför verket nya dimensioner. Och vem är jag att hävda motsatsen?

Den enda invändningen jag har är att 12-minuters-låten ”Hat down wee owl foul drown death stairs” på At dawn we all fall down the stairs inte riktigt känns növändig. Över glasinspelningar ligger här olika berättande röster vilka har en splittrande verkan. Mitt lyssnande pendlar mellan röst och drone utan att riktigt hitta rätt. Jag sugs inte in i musiken på samma sätt som när den är renodlad. Jag slits således mellan två punkter utan att hitta mellanrummet. Och det är ju just detta mellanrum som är så tilltalande i övrigt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry