Daniel Higgs Metempsychotic Melodies

Daniel Higgs
Metempsychotic Melodies
Holy Mountain, HOLY144CD

Av: Sven Rånlund

Publicerad: fre, 2010-01-15 11:22

Mellan sina för- och efternamn har Daniel Higgs petat in förkortningarna ”A.I.U”. Knapp knapp: det visar sig stå för ”Arcus Incus Ululat” (ofta med tillägget ”Interdimensional Song-Seamstress”, ibland dessutom ” Corpse-Dancer of the Mystic Crags”, eller nu senast: rätt och slätt ”Belteshazzar”). Klädsam benämning för en modern shaman vars mytiska skimmer sätter färg inte bara på scenframträdanden (läs PM Jönssons konsertrecension i detta nummer) utan också märks tydligt på skiva.

Higgs verkar vara en märklig person. Han har stort skägg, ser ut att bo i skogen, har massor av tatueringar (verksam också som bild- och tatueringskonstnär). Han äger dessutom en fullständigt unik sångröst och är känd som predikande sångare och låtskrivare i proto-emorockbandet Lungfish som bildades sent på 80-talet. Det jag hört av Lungfish imponerar inte, det är tunggungrock med viss komplexitet men rätt konventionellt för att vara post-hardcore.

Annorlunda är Daniel Higgs solokarriär, som startat nyligen. 2005 kom första skivan. Året därefter släpptes ”Ancestral Songs” på bolaget Holy Mountain. Det är mantraliknande låtar på gitarr och banjo med bisarra, apokryfiska texter. Tidigare i år gav Thrill Jockey ut ”Atomic Yggdrasil Tarot”, en skiva i samma banor men långt råare, ett märkligt kassettcollage med ljudkvalitet ungefär av typen lo-lo-fi.

”Metempsychotic Melodies” är en mer polerad produktion, relativt sett. Det är också en mer fokuserad knippe låtar. Daniel Higgs besitter, förutan kufisk aura, en enastående fingerpickingteknik. På skivans fyra låtar spelar han banjo på tre. Han är blixtrande snabb, tekniskt driven, har starka fingrar (för strängbändarnörden: Higgs använder högerhandens pekfinger istället för plektrum). Låtarna tar form av repetitiva mönster som rullar runt utan att det blir enahanda. Jag imponeras av hur varierat spelet kan bli utifrån samma mönster. Det finns österländska drag i denna rituella minimalism, banjon fungerar ibland som en sitar, spelsätten tangerar både Ravi Shankar och John Fahey.

Inledande ”Universal Salutation” är just en sådan låt, drivande minimalism med en drånande bordunton i botten. Från drömlandskapet vidare över i ”Love Abides”, en stram betraktelse av kärlekens väsen. När Higgs nyligen sjöng låten på Nefertiti i Göteborg drog han ut på verserna i mer än en halvtimme – somliga kanske tillkomna i stunden, vem vet. Den inspelade versionen är en kvart lång och förunderligt stark och helt oironisk. ”Leontocephaline Rhapsody” är en lång, grovkornig drone i valstempo med en överstyrd orgelmelodi som trampar runt i repetitiva former. Avslutande ”All Cherished Things”, skivans andra låt med sång, är en berättelse om förändring, vad jag förstår av både ljud och själar.

Daniel Higgs verkar inte ta livet med ”en klackspark. Jag vet inte vilken trosriktning han eventuellt följer eller förkastar, ändå väcks andliga tankegångar av hans gammeltestamentliga sång och stiliserade spelstil. Ibland åkallar han Krishna och andra indiska gudar, ibland sjunger han om ”Lucifer” – i kristen mytologi ofta ett namn på satan, för andra istället ljusets ängel (”lucem ferre”, ljusbringaren).

Andligheten finns där, det går inte att komma ifrån. Att med bara banjo och röst frilägga sådant djup som inbjuder både troende eller hedningar är onekligen intressant. ”Metempsychotic Melodies” pekar mot något större än musiken. Vad? Säg det.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry