Daniel Meyer Grønvold/Håvard Volden

Daniel Meyer Grønvold/ Håvard Volden
Daniel Meyer Grønvold/ Håvard Volden
Creative Sources CS 126
(improv)

Av: Johan Redin

Publicerad: lör, 2009-09-26 01:14

Den elektroakustiska improvisationens lilla subgenre “tabletop guitar” har fått två nya stjärnskott, denna gång från grannlandet Norge. Daniel Meyer Grønvold och Håvard Volden debuterar som duo på det otröttliga portugisiska bolaget Creative Sources. Grønvold och Volden är för mig två helt nya namn. Enligt pressreleasen tillhör de en ny generation norska improvisationsmusiker. De har spelat tillsammans i bara ett par år men har redan hunnit arbeta tillsammans med några tunga namn som Annette Krebs och Toshi Nakamura.

Grønvold och Volden arbetar med ungefär samma uppsättning: en varsin akustisk gitarr, lite lo-fi elektronik (några filter och mixerbord anar jag) samt stråkar, stänger och andra objekt som kan locka fram gitarrens undermedvetna. Till den elektriska maskinparken hör också diktafon och Discman (dvs. en portabel cd-spelare) vars diagonala inskott hjälper till att emellanåt skapa en nästan ambient ljudbild för de preparerade gitarrerna. Att de använder sig av liknande uppsättningar är på så sätt intressant och de hörs att de verkligen är samspelta. Det är inte samma typ av gitarranvändning som hos t.ex. Krebs eller Keith Rowe.
Det första stycket ”Prevent, Suspend” är en suggestiv minimalistisk uppvisning av deras musikaliska tänkande där tystnad och brus medverkar på ett aktivt sätt. Man är ibland osäker på om det är akustiska hallucinationer (en slags op-art för hörseln) som jag som lyssnare producerar. Som titel antyder är det öppningar och riktningar som introduceras men som tycks avstanna eller hålls precis på gränsen. Man hålls på halster, lite som att tassa över ett minfält. Det är ett kort stycke på strax över fem minuter som jag tycker är en lyckad miniatyr i en musikform vanligtvis tar mycket längre tid på sig innan man som lyssnare är invigd i spelet.

Det andra stycket ”Trimerous/Sticks of Steel and Plastic” är däremot längre, strax över tjugotre minuter. Här finns en mer konsekvent utförd dronescape som ganska direkt avslöjar en stegringslogik. Inget fel i det. Riktigt bra blir det när den knastrande statiska ljudatmosfären uppblandas med rena akustiska klanger. Först efter ungefär femton minuter stämmer gitarrerna upp till en ebow-sång vars genomtänkta kortvarighet gör det otroligt vackert. Sedan blir det plötsligt knäpp tyst. Först efter ett par minuters tystnad (som känns betydligt längre) avslutas stycket i en skör, preparerad gitarrharmoni. Det ganska långa blocket av tystnad skapar därmed en effektfull grund för det avslutande momentet. Men har man skivan på repeat-läge blir det märkligt nog istället en begynnelse till det första spåret. Skivans ganska korta speltid fungerar alltså som en cirkulär helhet där den helt klart kan spelas under ett par timmar utan att jag känner mig särskilt trött på ljudbilden.

Grønvold och Vålden har gjort en skiva som imponerar. Det är en renodlad elektroakustisk improvisationsplatta, visst, men stundtals är resultatet lika mycket ambient eller en uppdaterad form av melankolisk dronemusik. Det är experimentellt, visst, men musiken skulle också kunna fungera som filmmusik.
Det är alltså inte en svårlyssnad skiva på något sätt, de har på något vis lyckats skapa en bärande harmoni av ett material som lika gärna skulle kunna presenteras i hårdare ordalag. Det är som sagt, genomtänkt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry