Daunik Lazro / Joëlle Léandre: Hasparren

Daunik Lazro / Joëlle Léandre
Hasparren
NoBusiness Records, NBCD 62

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-03-05 21:24

Fransosen Daunik Lazro och fransyskan Joëlle Léandre har samarbetat sedan mitten på 80-talet, men trots detta långa musikaliska förhållande har de inte släppt någon duo-musik. Förrän nu. I slutet av förra året kom skivan Hasparren på NoBusiness Records och vi får äntligen höra dessa fina musiker ägna sig enbart åt varandra.

Léandre är klassiskt skolad kontrabasist och det märks. Hennes stråkteknik är oklanderlig. Hon är otroligt professionell och hennes spel andas kontroll och styrka. Hennes ordlösa sång har en afrikansk touch och låter mustig och trygg. Léandre spelar/sjunger med kraft och övertygelse och är väl den av de två som tydligast för musiken framåt. Utan att köra över Lazro. Snarare uppmuntrar hon honom att följa med. De tar varandra i handen och vandrar iväg.

Lazros barytonsaxofon är mjuk och flexibel och han låter den aldrig ta över. Lazro är en lagspelare; han lämnar utrymme. Ger och tar. Han låter som lugnet själv skivan genom, han bara kopplar av och lirar sax. Och det låter bra. Hans spelstil är ganska speciell och något svårbeskriven. Inga direkta linjer eller melodier. Inte så många inövade tricks eller avancerade tekniker. Inte ljudstark eller burdust heller. Lazro spelar rakt upp och ner utan krusiduller och han gör det med ett stort självförtroende som lyser genom.

Det finns många fina stunder på Hasparren, en höjdpunkt är Lazros solointro på "Hasparren IV", skört, vackert och lite fult. Senare i samma stycke använder Léandre sin röst på ett hjärtskärande vackert och innerligt sätt. Vidare rör sig barytonsaxen och den stråkade basen ofta i samma register vilket leder till ljudmagi. Skivan genomsyras av musikalitet och har en touch av melankoli som jag inte riktigt kan förklara. Hasparren berör mig. När skivan är slut känner jag mig tom, på det där bra sättet.

Hasparren är ett lyckat möte mellan två musiker vilka känns alldeles avslappnade och helt trygga i varandras sällskap. Och i sig själva. De kan ägna all kraft åt att lyssna på varandra och bara skapa musik. Och det är det improvisation handlar om.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry