David Berezan, ”Allusions sonores”

David Berezan
Allusions sonores
Empreintes Digitales IMED 13122

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: fre, 2014-01-24 09:53

I flera fall förefaller kanadensaren David Berezans kompositioner något tämjda av den institutionella apparat som omgärdar den akusmatiska musiken, medan ett verk som "Galungan" – tillika min personliga favorit – snarare bryter mot alla tendenser till ett reserverat tillstånd. Albumets första stycke, "Buoy", är också en höjdpunkt, varför placeringen likaså känns angelägen. Att fånga lyssnarens uppmärksamhet omedelbart har förstås sina fördelar, men ökar också förväntningarna på kommande stycken, vilka när de inte infrias, förtar lite av upplevelsen.

"Buoy" upptas av en slags navigering mellan tematiska stoff utifrån ljudet av klockor och visslor som sjöbojar är utrustade med. Med detta material som bas har Berezan vidare arbetat fram abstrakta klanglandskap tillsammans med en god andel, synnerligen konkreta, vågskvalp; vi gungas in, kastas ut och tumlar runt i ett marint ekosystem där sjöbojarnas instrument utstakar vägen. Det abstrakta klangmaterialet till trots, präglas "Buoy" av en följsamhet genom de guidande vissel- och klockljuden. Vackert, övertygande och saltstänkt! Lite kuriosa är att stycket tillkom under residenser vid Visby International Center for Composers och Elektronmusikstudion och fick dessutom sin urpremiär i Gävle.

"Thumbs" utgår från ett anslag på ett balinesiskt tumpiano, som sedan har utsatts för allehanda manipulationer och slutligen sammanställts till ett närmare tolv minuter långt verk. Den reducerande arbetsmetoden har en lång historia i elektroakustiska sammanhang och får mig att tänka på en klassiker som Pierre Henrys "Variationer över en dörr och ett andetag" (1963). Berezans verk har naturligtvis en kristallklar ljudbild, utan några trubbiga kanter som annars präglar Henrys stycke. Glansen och den tekniska fulländningen i "Thumbs" är dock tyngre än det konstnärliga resultatet, som tyvärr imponerar föga. Jag kan inte hjälpa att istället slås av hur tidlöst och konstnärligt fulländat Henrys 51 år gamla stycke faktiskt är.

Efterföljande "Badlands" är mig också likgiltig och väcker snarare en tanke om den akusmatiska musikens villkor. Ur det perspektivet förefaller verket präglas av ett outtalat regelverk, en formel för hur musiken ska klinga, framför några nya infallsvinklar som bryter och väcker förundran. Det är tjusigt sammansatt till ett vulgärgestiskt och glaciärgrynigt uttryck, med en livfull dynamik som luktar tävlingsmaterial. Dock inte mer än så.

I ljuset av smärre besvikelser beträffande "Thumbs" och "Badlands", framstår albumets fjärde spår, "Galungan", som ett smärre mästerverk. Det standardiserade uttrycket hamnar i skuggan och istället framträder en mer koncentrerad klangbild. Ljuden har hämtats från Ubud på Bali och kombinerar obehandlade fältupptagningar med utsökta bearbetningar till en fantasieggande glans. Man anar den folkliga gamelanmusiken och en kortare sekvens av ”monkey chant”, men i sammanhanget skapas en ny musikkultur, som både är jordigt basal och en själslig fullträff.

Förväntningarna ökar sålunda när vi landar på sista spåret, "Nijō", som hämtar intryck liksom ljud från så kallade näktergalgolv, vilka återfinns i tempel och på andra platser i Japan. Tydligen knarrar dessa i syfte att skrämma bort potentiella tjuvar och andra oönskade personer från inbrott. Anledningen till att en näktergal har smugit sig in i namnet är det knarrandet ljudet, som även påminner om fågelkvitter. Berezan redogör vidare för att "Nijō" ”delves deeper into, and within the floorboards, revealing not only birds but many voices and soundworlds of traditional and contemporary Japan”. Här förlorar Berezan åtminstone mig. Plötsligt känns allt väldigt krystat och den ljudande gestaltningen förefaller platt; ljudmaterialet finns där, men det är bara ett konstaterande.

"Buoy" och "Galangan" gör ändå Allusions sonores väl värd att utforska. Berezan uppvisar även en skicklighet i övriga kompositioner, men i mina öron inskränker det sig mycket till en fullfjättrad teknisk uppvisning utan överraskningar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry