David S. Ware: Onecept

David S. Ware
Onecept
AUM-Fidelity AUM064 (Forsyte)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2010-12-02 00:23

Ettrig, ivrig, poetisk, spirituell, mänsklig, närvarande. Många ord kan sägas om Onecept, ändå känns det som orden är i vägen när David S. Ware i en trio med långvariga samarbetspartnern William Parker och Warren Smith på trummor och slagverk ockuperar öronen i en timma. David S. Ware planerade att spela in en helt improviserad skiva i början av 2009. Men, som ni kanske känner till, det gick inte. Han blev sjuk, för att överleva behövde han en ny njure. En transplantation ägde rum och redan förra hösten var den idag 61 åriga saxofongiganten tillbaka, inspelningar som resulterade i skivan Saturnian (Solo Saxophone vol.1).

Saturnian spelade han – förutom tenorsaxofon – även två udda blåsinstrument. Saxello är en slags sopransax och stritch en omgjord altsax som Rashaan Roland Kirk brukade använda. Så även nu, saxarna får tre låtar vardera. Flertalet titlar har namn hämtade från hinduism och buddhism – "Book of Krittika", "Savaka", "Bardo", till exempel – och det längsta spåret heter "Astral Earth", skivans djupaste färd in i David S. Wares universum.

Jag brukar tänka att ingen av dagens frijazzsaxofonister förvaltar arvet efter 60-talets pionjärer som David S. Ware. Han dyrkade som ung Sonny Rollins – som han även spelat med på senare tid – och gick i skola hos Cecil Tayor innan mängden av skivor under eget namn började dyka upp, inte minst med kvartetten där William Parker alltid varit en kugge. Men han har en högst egen stil, kan bygga upp mäktiga melodiska teman, för att ta ett exempel från de senaste åren, lyssna på "Ganesh Sound" från Renunciation (inspelad live på Vision Festival i New York, 2006). Jag har lyssnat på just den låten säkert trettio gånger, musik som har en enorm styrka och förlösande känsla.

David S. Ware hittar de där vägarna, stigarna in i någonting som är svårt att beskriva. Kanske handlar det om religion. Men, framförallt, en tro på musiken. På Onecept är inte melodierna lika tydliga, trådarna bryts av, de skapas i stunden, det är en mer abstrakt berättelse. I cd-häftet säger David S. Ware att han alltid spelar med kontroll, det handlar inte om att släppa taget, utan att hitta det universella medvetandet.

Skivans första två tredjedelar är starkast. De sista låtarna upprepar vad som redan är sagt. William Parker och Warren Smith blixtrar till emellanåt. Trummisen är i centrum mest när han låter pukor, timpani, vibrera i några moment. Parker spelar ofta med stråke, supersnabbt, i ett intensivt samtal med saxofonen, men han kan även hålla i bollen, lugna ner spelet, så att Ware kan få ny kraft till ännu en attack. Men ganska ofta glöms de bort, Ware tar över, kanske dominerar han alltför mycket. Å andra sidan är han i sitt absoluta esse när de andra musikerna är tysta - som en bit in i "Desire Worlds" – i ett fantastiskt saxellosolo på två minuter.

En mycket bra platta med musiker som behärskar sitt utryck totalt och samtidigt utmanar sig själva, i synnerhet Ware, i ständig jakt på att fånga in hela livet med sina saxofoner.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry