David S Ware: Vilnius

David S. Ware Quartet
Live In Vilnius
No Business Records NBLP 4/5

Av: Johan Redin

Publicerad: mån, 2009-09-21 23:36

Det händer att jag reflekterar över mängden musik som jag konsumerar, dessa tusentals skivor som trängs i hyllorna och som jag ofta bara fragmentariskt ägnar uppmärksamhet åt. Att påstå att man ideligen ”jagar nya kickar” är bara ett ytligt sätt att förklara saken. Men visst, ibland går man igång på saker som verkligen inspirerar en till att fördjupa sig i ny musik och upptäcka verk som sedan ligger till grund för vidare inspiration. En del musik vistas man med dagligen just bara för att den har blivit en del av en själv och det är svårt att egentligen sätta fingret på varför det är just dessa skivor och inte andra. Men ett musikintresse kan inte uteslutande livnäras på att bara jaga det nya. För egen del tror jag att det drivs av dessa sällsynta och starka upplevelser. De flesta kan göra en lista över sådana skivor som man bara inte kan leva utan. Men märkligt nog går det inte att skingra skivsamlingen och bara spara dessa guldkorn, de skulle ganska snart tappa sin kraft. Att beskriva dessa starka känslor är lika svårt som att förutsäga när nästa upplevelse kommer. Men det händer då och då. Så man sitter tålmodigt, skiva ut och skiva in och väntar lite hemlighetsfullt på det där.

För en tid sedan fick jag ett par cdr-skivor, en tråkig handskriven promo av en skiva som bara är släppt på vinyl. Fördomsfull som man är så hamnar dessa inte överst i högen av det man har lust att ägna tid åt. Men så slänger jag förstrött in en av dem i stereon och övergår snabbt till något annat bestyr. Och då händer det. Den musik som golvade mig en helt vanlig tisdagsförmiddag är en liveupptagning av David S. Ware Quartet i Vilnius, utgivet på det nybildade litauiska bolaget No Business Records. Det handlar om den stjärnspäckade kvartetten med William Parker (bas), Matthew Shipp (piano) och Guillermo E. Brown (trummor) som har nått stora kritikerframgångar med en rad skivor sedan mitten av nittiotalet. Det är inte svårt att se varför de omhuldas i de amerikanska jazztidskrifterna. Det är en kvartett som ser sin uppgift i att verkligen förädla frijazzen; de ser traditionen de står i och vill inte bara damma av den, de vill se till att den glänser. Oftast är det egna kompositioner, men det förekommer även långa utvecklingar av de kanoniska verken. Så även i Vilnius, där en nästan 30 minuter lång version av Sun Ras ”The Stargazers” är en av skivans riktiga höjdpunkter.

Tillsammans med bl.a. Frank Lowe och David Murray (fram till ca. 1980) räknas David Sanders Ware till en av dessa muskeltenorer som gick från argsint blåsande taklyftare till mer lyhörda och nytänkande friformsmusiker. Wares skola hette Cecil Taylor under slutet av 70-talet, innan han själv gjorde sitt genombrott med ”Birth of a Being” på Hat Hut. Efter ett par skivor var det sedan tyst i nästan tio år innan ”comebacken” med den nämnda kvartetten. Efter det har som sagt en strid ström av skivor givits ut. De håller en hög kvalitet, även om de faktiskt inte har trollbundit mig vid stereon. Men vad är det då som får just denna skiva att påverka mig på ett sätt som kvartettens andra album inte har gjort?

Styrkan i ”Live in Vilnius” är helt exponerad under de första femton minuterna. Hela kartboken ligger där. Den långa entrén, bildandet av den perfekta fonden som är full av underströmmar och möjligheter. Samt, måste man understryka, en lyrisk ådra som löper som en hoppfull ouvertyr över ett annars ganska dunkelt motiv. Framförallt är det här samspelet mellan Ware och Shipp som framträder, ett samförstånd som tål att jämföras med Coltrane och Tyner, även om jazzens advokater håller andan när man gör sådana jämförelser. Det som fungerar så utmärkt är Wares tyngd i kombination med Shipps klara flöde, men också vice versa. Har man hört Shipps ”The Multiplication Table” (som nyligen återutgavs på Hat Hut) vet man vad jag syftar på. Shipp ser inte komposition och improvisation som vatten och olja, han lyckas gifta dem samman på ett sätt som få andra pianister har lyckats med. Spelet går från Debussyska preludier till knytnävsvals över klaviaturen i sammanhörande rörelser. Han lägger ut stora, tydliga och öppna ackord för att sedan, i dess långa klangrum, punktera dem en efter en. Det är här som Ware kommer in med någon sorts naturlig förklaring. Han ger musiken en rejäl botten med en saxofon som hittar just det där kluvna röstläget som har Albert Aylers förtvivlade glädje i sig.

Det måste påpekas att inget av detta skulle ha den kraft det har utan instämmandet från Parker och Brown. Det är knappast så att de bara lägger räls för Ware och Shipp. De ger musiken den där bredden som gör att helheten är mer än alla delarna tagna tillsammans. Parkers växling mellan gång och stråke visar på hans lyhördhet och känsla för den kompositoriska undertonen i kvartetten. Den unge Brown är minst lika uppmärksam, särskilt när han ibland helt på egen hand triggar de andra till nya idéer genom att i rätt djärva drag växla mellan fritt spel och raka bud.

Efter att ha hört ”Live in Vilnius” är jag verkligen tacksam för att No Business Records har förevigat konserten för eftervärlden. Musikaliska upplevelser av den här arten passerar det analytiska tänkandet och kopplar upp sig på nervsystemet. Det är musik som har just det där som förnyar mig som lyssnare utan att det för den delen går att rada upp argument för att detta är ett jazzalbum som ingen kan vara utan. Sätt bara på första spåret och ni är fast.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry