David S. Ware/Planetary Unknown: Live at Jazzfestival Saalfelden 2011

David S. Ware/Planetary Unknown
Live at Jazzfestival Saalfelden 2011
Aum Fidelity AUM074 (Forsyte)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2012-10-11 13:13

I fjol släppte David S. Ware, William Parker, Cooper-Moore och Muhammad Ali sin första gemensamma skiva, bandet döptes till Planetary Unknown. Livedebuten ägde rum i New York, andra spelningen - som dokumenteras här – var på jazzfestivalen i Saalfelden, Österrike. I år, på festivalens 33:e upplaga, spelade bland annat Muhal Richard Abrams Experimental Band (med Roscoe Mitchell, Henry Threadgill, George Lewis m.m.) och ett möte mellan Pharoah Sanders och Sao Paolo & Chicago Underground. Många gamla uvar, men även nyare namn, som Mary Halvorsen Quintet.

De fyra herrarna i Planetary Unknown är inga duvungar. Några av de stora namnen de senaste decennierna inom amerikansk frijazz och när David S. Wares lungproblem tycks vara bortblåst har en ny supergrupp bildats, som tar vid efter kvartetten David S. Ware, William Parker, Matthew Shipp och Guillermo E. Brown som gjorde några snudd på magiska album. Muhammad Ali har bara gjort strökonserter sedan mitten av 80-talet, häftigt att höra honom med Ware, en efterföljare till några av de saxofonister Ali spelade med en gång i tiden, som Albert Ayler och Frank Wright. Pianisten och instrumentbyggaren Cooper-Moore och Ware hade ett band ihop i början av 70-talet, men har inte spelat tillsammans offentligt sedan dess.

I grunden tycker jag att det mest intressanta David S. Ware har gjort de senaste åren är soloskivorna, högst originella skapelser, där det var som han prövade sig fram efter lungtransplantationen och hittade fram till nya, musikaliska insikter. Planetary Unknown spelar klassisk kvartettfrijazz, men, det måste sägas, vidunderlig klassisk kvartettfrijazz, organiskt, tempot är högt, den första låten – över en halvtimma - vilar en stund i mitten, med tankfull bas av William Parker, innan den tar fart igen, där framförallt Ware och Cooper-Morre är i öronfånget, någon skriker ibland i bakgrunden, kanske Ali, troligen Cooper-Moore, som spelar oförutsägbart, lekfullt, men med en distinkt attack. Ware tar andan ur mig, särskilt när han trollar fram ljusa skelettoner med tenorsaxofonen. Den sista låten, "Precessional 3", enbart en kvart kort, är lugnare i tonen, med känslig stråkbas av Parker, som får mig att tänka på cellisten Pablo Casals, en kort stund, innan Ware tar upp en spirituell melodi som liksom bryts ner, successivt spricker, partiklar i en oändlig jazzrymd.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry