David Sylvian: Manafon

David Sylvian
Manafon
SamadhiSound sound-cd ss016 (Playground)

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tis, 2009-09-22 08:51

I slutet av 70-talet bröt Willie Nelson med sin outlaw country-stil och släppte skivan ”Stardust”, på vilken han tog sig an evergreens som ”Georgia On My Mind”, ”Moonlight In Vermont” och ”Unchained Melody”. Skivan blev en stor framgång, säkert tack vare den avskalade, kristallklara ljudbilden och Nelsons nakna, sorgsna röst som seglade iväg, ledigt och tyngdlöst, långt bortom all countrysentimentalitet.

Av någon anledning kommer jag att tänka på ”Stardust” när jag hör ”Manafon”. Jämförelsen kan verka långsökt – detta är naturligtvis inte någon countryskiva – men likheterna är faktiskt större än man kan tro. Rösten står i centrum och David Sylvian framstår faktiskt som en riktig crooner på sina ställen. Sylvian gör här allt för att nå sitt slutmål, sin innersta dröm för tillfället: att kunna sjunga till helt improviserad musik och hitta melodier utan hjälp från traditionella ackord och givna takter.

”Manafon” lyckas komma väldigt nära detta mål. Intuition, direkthet, oförutsägbarhet är några av nyckelorden. Här ligger också mycket av storheten i musiken. De musikaliska bidragen är diskreta och oerhört finstilta. Ett celloknarr här, en pianodrill där, ett utdraget brus från laptopen, några busiga strofer från saxofonen. Hur sjutton bar han sig åt för att göra så hållbara melodier till de så förutsättningslösa bakgrunderna?

Sylvian har här alltså styrt ihop ett antal inspelningstillfällen med namnkunniga improvisationsmusiker runt om i världen. Inspelningar härstammar från tre olika sessions. Den första gjordes 2004 i Wien, tillsammans med Christian Fennesz, Keith Rowe samt medlemmar i gruppen Polwechsel. Två år senare spelade Sylvian in i Tokyo med Otomo Yoshihide, Sachiko M., Tetuzi Akiyama and Toshimaru Nakamura och sedan i London, i slutet av 2007, en sista inspelningsdag med Evan Parker, John Tilbury, Marcio Mattos och Christian Fennesz.

Sylvian har själv antytt att “Manafon” bör betraktas som en systerskiva till den självutlämnande “Blemish” från 2003. Jag antar att han menar både vad gäller arbetssättet och slutresultatet. Och visst finns det kopplingar mellan de båda albumen. Men om ”Blemish” till viss del var svår, krävande och otillgänglig, så känns ”Manafon” mer inbjudande. Låtarna vecklar ut sig långsamt, melodierna tar god tid på sig, skivan gynnas av återkommande uppspelningar.

Inledande ”Small Metal Gods” slår an ett öppet, storögt tonläge som sedan bibehålls skivan igenom. Det är överlag mer optimistiskt än melankoliskt, bara ”The Rabbit Skinner” och ”Random Acts Of Senseless Violence” känns något mörkare än de övriga spåren. Avslutningen med ”Show White In Appalachia”, ”Emily Dickinson”, underbara instrumentalspåret ”The Department Of Dead Letters” samt titellåten är en dröjande fyralåtarssvit som känns både stolt och stark.

Jag gillar att Sylvians texter nu känns så välvässade och realistiskt krassa. Tidigare i hans karriär har det mest varit fina och egentligen rätt så intetsägande ord, rad efter rad. Det var så att säga ganska många ”ghosts”, ”angels”, ”rivers”, ”rocks”, ”poets” och ”dreams” förut. Under 2000-talet har istället det personliga och det politiska fått ett allt större utrymme och det tycker jag är välkommet i Sylvians fall. Det känns mer signifikativt och drabbande på alla sätt, när rösten nu möter orden.

Det är också givande att i Sylvians utveckling se likheter med ett par andra musiker som hållit på länge och som flera gånger återuppfunnit sitt personliga uttryck: Scott Walker (The Walker Brothers) och Mark Hollis (Talk Talk). I förstnämnda fall ser jag parallellen ung, framgångsrik popidol som på äldre dar gör kompromisslös och egensinnig musik (”The Drift”), i det andra fallet en syntpop/new wave-artist från 80-talet som längre fram i karriären strävar efter att kunna kombinera sitt poputtryck med nutida, improviserad konst- och kammarmusik (”Laughing Stock”).

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry