de Heney/Hug/Jormin (LJ Records)

de Heney-Hug-Jormin trio
Acoustic Electronics
LJ Records 5246

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2009-10-15 09:49

Namnet Acoustic Electronics leder lätt fel dessa dagar. Först tänkte jag på elektroniskt färgad klang skapad av akustiska instrument. Istället får jag tre fullfjädrade ljud- och rytmmästare som alls icke förkläder sig utan faktiskt låter som bas-viola-slagverk – bara ännu mer uttänjt i rummet; bara mer förtätat, som om de ibland vore ett enda instrument eller en musikfläta så hårt dragen att inte ett strå sticker ut. Det är alltså en fascinerande upplaga av den gamla hederliga frijazzen med all sin energi från den föregående och ännu mer föregående jazzmusikens kraft och samspel. Där ju mötena lät instrumenten skava så nära varandra att en upphetsande friktionsmusik uppstod. Varje gång kunde man förvånat lyssna hur spelarna både lät som sig själva och något helt annat.

Det är tre mycket uttrycksfulla musikpersonligheter som samlats för att söka i terrängen. Utan andra kartor än sina erfarenheter. Anslaget liknar radarspaning över en mörk himmel. Ett trevande fyllt av fynd, som kan vara blixtlika, när de registreras. Att de Heneys ljusa snärtiga basspel spelar över breda fält visste jag sedan hennes solo-skiva. Hugs viola skär vassa stråk genom tomrummen, svävande kors och tvärs i musiken litet ettrigt. Christian Jormin fyller ut klangerna, kontrasterar och modellerar kring de rytmiska vågor som framförallt väller ur de Heneys bas. Med andra ord är detta en musik som redovisar processen samtidigt som resultatet. Likt klassisk fri jazz bjuds en mångfald möjligheter till lyssning. Till exempel hur Hug och de Heney smeker varandras övertoner, hur basen i pizzicato kliar långa sordinerade stråkdrag underifrån. Eller hur Jormin strör spröda klanger mellan bestämda basnypor. Och hur alla tre euforiskt för varandra framåt och tätare intill varandra. Kombinationerna är oändliga och föränderliga. I en oavbruten förundran vilka ljud de andra frambringar och hur de lyckas locka det egna instrumentet ut på äventyr. Det är tättspelat, inarbetat och nyfiket.

Fri jazz är ett kapitel med många givna mellanrubriker. Upprepade, därför att korrektiven är så många och etablerade. Här hör jag inget av detta. Ramarna genombryts gång på gång; stilar mixas eller monteras sönder, för att återuppstå som något helt annat. De Heney och Hug är mirakulöst viga och påhittiga. Den musikaliska intelligensen och blodröda känslan strömmar genom allt vad de gör. Och varje slinga, rytm, klang innehåller inte bara en öppning till medspelarna men lika mycket ett frö till nästa tonväxt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry