As Deafness Increases: As Deafness Increases

As Deafness Increases
As Deafness Increases
Va Fongool, VAFCD007

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2013-10-30 10:44

As Deafness Increases är en norsk trio bestående av Inga Margarete Aas på kontrabas, Rudolf Terland Bjørnerem på elektroakustisk gitarr och Henrik Munkeby Nørstebø på trombon. Trion färdas i ett gränsland mellan introvert ljudskapande och utåtriktade eruptioner av toner, klanger och rytmer. Instrumenten utforskas in i minsta detalj och allehanda ljud dras ut, testas, utvärderas och försvinner bort.

Gruppens namn, As Deafness Increases, kommer med all sannolikhet från titeln på ett fantastiskt stycke av Paul Rutherford och Paul Lovens från deras obetitlade duo-platta från 1978 (på Po Torch Records, cat# PTR/JWD 3). Man kan tänka sig att Munkeby har lyssnat en del på denna skiva och ganska mycket på herr Rutherford, detta trots att deras stilar är ganska olika. Där Rutherford har outtömliga mängder av föränderliga toner och sounds har Munkeby ett mer stillastående, sökande uttryck. Men Rutherfords känsla för precision och koncentration finns troligtvis som en inspiration för Munkeby som trots ett mer minimalistiskt spel skickar små som stora projektiler med en mycket stark riktning och ett lika starkt fokus.

Det första stycket "Svalbard" är skrivet för att spelas till en serie amatörvideoklipp från Svalbard på 1930-talet, kanske kan det förklara den upphackade inledningen. Trion spelar lite för att sedan tvärstanna. Tystnad följer. Sedan spelar de lite till. Åter tystnad. Och så vidare. Efter ett par omgångar av detta start-stopp kommer de dock igång och spelar ett långt flytande stycke. Jag hade inte information om videoklippen då jag började lyssna och blev ganska konfunderad över det något schizofrena öppningsspåret. Vetskapen om att det fanns mer bakom det, rörliga bilder, platser?, personer?, vyer? hade underlättat lyssnandet och kunnat eggat fantasin ytterligare.

De tre sista styckena bygger på koncept eller idéer och är därmed något mer strukturerade. "Adia" har en mycket underlig inledning med gitarr som driver på med ett enda ackord i ett strikt tempo ett par minuter för att sedan tvärstanna varpå trombon och kontrabas ger sig in i ett minimalistiskt ljudskapande. Tvärt och något obefogat. Undrar vad konceptet kan ha varit där... "Adib" är oroväckande och hotfullt med mycket låga frekvenser medan det sista stycket "Adic" bjuder på skivans mest melodiska stund och är väldigt vackert.

As Deafness Increases är långsam, med ett lite kyligt sound och något avlägsen musik. Det känns som att musikerna är långt borta. Det ligger ett vidsträck landskap mellan dem och oss, och det enda som binder ihop det hela är musiken som blir till broar, stigar och vägar. Musikerna ritar en karta. Ska vi följa den?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry