Dean Blunt - Black Metal

Dean Blunt
Black Metal
Rough Trade RTRADCD725

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tors, 2014-12-04 14:39

Redan i första spåret uppstår en spännande effekt. Samplingen i ”Lush” lånar ett kort, uppbyggande stråkriff ur en Big Star-låt och här upprepas stråkpartiet så många gånger att den helt förlorar sin ursprungliga funktion, i det här fallet att föra låten framåt, från en del till nästa. Det blir som att musiken lurar öronen; just det här riffet fungerar normalt sett som en brygga exempelvis mellan vers och refräng; här blir det istället en smått surrealistisk känsla i låten. En beståndsdel plockas ur sitt sammanhang och sätts in i ett annat. Detta är bara ett exempel på hur Dean Blunt leker med popmusikens olika identiteter och element, precis som han gjort i tidigare projekt, till exempel Hype Williams.

Flera gånger kommer jag att tänka på Beat Happening. Och det är inte bara Dean Blunts baryton som påminner en smula om Calvin Johnsons. Det handlar också om att jag har svårt att riktigt veta vad som är på skämt och vad som är på allvar. Några gånger tänker jag att det är bådadera – eller ingetdera. Det blir högt och lågt och man vet inte vad som väntar runt hörnet. Bara att kalla en skiva Black Metal och döpa låtar till ”Country” och ”Punk” känns lite, ja, studentikost kanske. Men när musiken är så trasig, närvarande och tillgängligt experimentell som här, bidrar de här ”lustigheterna” bara till den oberäkneliga stämningen.

Det finns en genrefri laglöshet här som fascinerar. Många av låtarna har ett rudimentärt trummaskinskomp i botten. Det låter medvetet simpelt och slarvigt lofi. Ändå rör sig musiken, ändå finns här en variation i uttrycken, från folksånger till avantgardism. Extra bonuspoäng ger jag till sångerskan Joanne Robertson som medverkar på några spår – hon har en mycket uttrycksfull röst som perfekt kompletterar Dean Blunts mörka muttranden. Det här teoretiska som jag nämnt, att det leks med identitet och förväntningar (som alltså är ett genomgående tema i Blunts karriär), tror jag är en av nycklarna till musiken. Men egentligen är det sekundärt. Detta är ett absolut ett album för det lyssnande örat, ett sorgset, noir-surrealistiskt album som vinner på att man umgås med det under längre tid.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry