Declared Enemy Salute to 100001 Stars: A Tribute to Jean Genet 2006

Declared Enemy
Salute to 100001 Stars: A Tribute to Jean Genet 2006
Rogue Art 0004 (Forsyte)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2010-01-02 23:02

Jag har ett mycket kluvet förhållande till genren jazz & poetry och Declared Enemys hyllning till Jean Genet gör inte saken bättre.

Declared Enemy är en kvartett mycket gedigna herrar inom modern och fri jazz, Matthew Shipp, Sabir Mateen, William Parker, Gerald Cleaver. Som gäst har de Denis Lavant, som läser Genet på franska. Genet, det är helt ok. I det generösa häftet läser vi både en presentation av musikerna och en motivering varför svarta musiker med ett uppenbarligen starkt förhållande till Black Panthers tar sig an den franske författaren.

Angela Davis skriver en intressant artikel om Genets besök i USA 1970, då han förklarade sin solidaritet med pantrarna, därför att de homosexuella led av samma förtryck. Davis berör den homofobi och machokultur som fanns i de egna leden, men som genom Genet ifrågasattes. Detta utgör ett slags ideologisk bakgrund till skivan. Spännande att läsa som en söndagsessä i Svenska Dagbladet.

Men musik är trots allt praktik. Kvartetten har en given musikalisk grund i Charles Mingus. Samma intensitet och frihet men armerad av jazzens historia, blues och gospels. Men – Mingus och Black Panthers, det går inte ihop. Därför dyker en förklaring upp redan i början av häftet – nästan som en ursäkt a propos Mingus: ”His opposition – non explicit – to the Panthers,” som han tyckte var för strikta och stränga. Men våra musikvänner antar ändå, att han ”skulle ställa upp för dem”, men konstaterar dock till slut, att han ”alltid kommer att förbli ensam”. OK?! Jag har litet svårt att smälta moraliteterna, och kanske tycker jag att det skulle ha varit intressantare att förstå hur våra kamrater i Declared Enemy klarar av diskrepansen mellan Mingus och Svarta Pantrarna. I det glappet kan stor konst uppstå. Tvivlet och undran är nämligen starka batterier.

Här då? Förutsatt att lyssnaren förstår franska – märkligt nog är texterna inte översatta i det välmatade häftet – är det fina uppläsningar av Genet. Kring detta slingrar sig musikerna i en melodisk uppbackning, där Lavants tonfall och diktion symboliserar beröringen. Jag börjar undra: förstår alla musikerna Genets underbara, saftiga franska? Musiken spårar då och då in på en nästan konstmusikalisk abstrakt linje; varvad med förfinade småboppiga arabesker. Varför? Det är ingen tvekan om spelkvaliteterna, förstås. Mateens klarinett är vass och konturklar som hos en klassisk solist, Parkers bas har mästerlig tyngd i de rytmiska stegen, Cleaver rör sig virtuost över trumsetet, och Shipps piano är en ocean av infall.

Men sammantaget rör sig Declared Enemy i uppläsningens bakvatten, och jag funderar på vad musiken egentligen tillför orden – och vice versa? Till slut börjar jag tvivla på hela genren. Men sätter på Steve Lacy/Brion Gysin och sedan LeRoi Jones/New York Art Quartet. Jag tvivlar inte längre. Det går att förena jazz & poetry – men det är svårt…

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry