Decoy with Joe McPhee Spontaneous Combustion

Decoy with Joe McPhee
Spontaneous Combustion
Otoroku 002

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2013-07-09 17:52

Den amerikanske saxofonisten/trumpetaren Joe McPhee återvänder till den brittiska trion Decoy för en spelning på Café Oto i London i slutet av oktober 2011. Nu släpps det på Café Otos egen etikett Otoroku. Det är en skiva som på många sätt sticker ut, i det mesta på ett positivt sätt, men inte enbart. Alexander Hawkins Hammond B3-orgel ger naturligtvis ett särpräglat sound till gruppen. Men det gör också Joe McPhee och den fenomenala rytmsektionen med basisten John Edwards och trumslagaren Steve Noble. Men också själva strukturen där såväl McPhee som Hawkins försvinner under långa stunder ger särprägel.

Decoy har några år på nacken och har gett ut minst två album som trio och ett tidigare album tillsammans med McPhee. Också det inspelat på Café Oto, men redan 2009 och utgivet på BoWeavil. Enbart som trio har jag inte hört dem, så exakt hur McPhee förändrar musiken kan jag inte uttala mig om. Att han är gäst på Spontaneous Combustion är dock uppenbart, men inte i sig negativt.

Under den försiktiga inledningen markerar McPhee effektivt med grov spräcklig ficktrumpet. Man förundras hur han får en sådan stor ton i detta lilla instrument! Full av motstånd skapar den allt mer fantastiskt mörka klanger ju längre improvisationen löper. Med en mycket ödmjuk närvaro av organisten Alexander Hawkins ges utrymme till en nära nog pointillistisk framtoning. Duttar av toner sprids ut i etern av McPhee, Noble och Edwards. Små ansatser gör en uppmärksam på att musiken när som helst kan spricka upp i energiskt flöde. Vilket det också gör. Helt plötsligt drar skeppet iväg i furiöst tempo av Edwards och Noble. Orgeln drar på och fyller ut alla möjliga mellanrum och skapar en tryckande energi. Hawkins behärskar detta trubbiga instrument alldeles utmärkt och visar att det borde ha en större plats i frijazzen. Den både tjuter och brinner och löper för en stund parallellt med McPhee som återkommer efter en stunds tystnad.

Skivan består av en enda lång improvisation som upptar vinylskivans båda sidor. I den andra halvan hittar musiken nya skepnader. McPhee byter till skitig altsax som trots sin vinglighet är späckad med attityd. Inte minst i den stilla blues som utvecklar sig. Även Edwards och Noble får utrymme för ett långt duoparti där de uppvisar stor integration med ett givande samspel.

Att såväl McPhee och Hawkins drar sig undan (eller vad man nu ska kalla det) – ibland en och en och ibland samtidigt – är dubbelt. Visst, det ger variation, men det skapar också en känsla av bristande helhet (dock inte splittrat). Om än skivan är fylld av enskilda prestationer av hög klass, skulle musiken vinna på att vara mer gemensam och få utvecklas med alla fyra i full integration. Kanske är det en av ad hoc-variantens baksidor som gör sig gällande, men som sagt, jag är dubbel.

Oliver Pitts fina omslag står i fin samklang med musiken. En abstrakt kropp, eller egentligen flera, man inte riktigt kommer underfund med, men en figur som föder tankar snarare än ger färdiga svar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry