DEEPchord presents Echospace: Liumin

DEEPchord presents Echospace
Liumin
Modern Love LOVE064

Av: Fredrik Nyberg

Publicerad: ons, 2010-09-22 10:07

DEEPchord presents Echospace är en duo som består av Steven Hitchell (Soultek) och Rod Modell (Deepchord). Om deras förra album – The Coldest Season – från 2007 bestämdes av en extremt låg temperatur är det på den aktuella uppföljaren Liumin istället geografiska parametrar som i första hand styr det musikaliska flödet. The Coldest Season dominerades av långa långsamma incidenter. Musiken stod, på grund av sin närhet till den absoluta nollpunkten, nästan stilla. Jag minns att jag uppfattade skivan, just genom sin mycket medvetna initiativlöshet, som modig. Att lyssna på The Coldest Season är fortfarande som att vakna upp i ett nedkylt sovrum en tidig, isande klar, februarimorgon och sedan inte göra någonting särskilt. Rök ur munnarna. Frost i träden utanför fönstret.

Liumin är något avgjort annat. Det långsamma, närmast stationära läget är ersatt av rörelse. Av resandet. Förflyttningen. Och den märkliga, närmast förhistoriska, känslomässighet som rådde på The Coldest Season har på Liumin fått ge vika för en sen modernitet. Och en annan typ av affekt. Ändå kan man inte tala om musiken i termer av omstart. Det handlar snarare just om förflyttningar. Medan man under lyssnandet på föregångarna fick en känsla av att klangerna hade rest i tusentals år innan de nådde fram till våra trumhinnor, tycks musiken på Liumin utspela sig alldeles intill oss. Den är överraskande direkt. Vi befinner oss mycket långt ifrån ett starkt, vintrigt, morgonljus. Liumin är snarare sen kväll och natt. Ljudbilden är rejält smutsig. Nedbrytning, sönderfall och förstörelse är processer som direkt och indirekt aktualiseras på flera av skivans spår.

Det påminner en hel del om Rod Modells soloskiva Incense & Black Light från 2007, en skiva som också den hade uppenbara beröringspunkter med ett samtida japanskt stadsliv. Känslan av storstad är här verkligen både av en metaforisk- och faktisk art. Musikens urbana, nattliga, atmosfär hämtar mycket näring från de fältinspelningar Rod Modell och Steven Hitchell gjort på plats i Tokyo. Det främmande tar sig på ett mycket direkt vis in i kompositionerna. Upphovsmännen upplyser oss att skivan ”contains mystical vibroaccoustic-phenomena culled from the aether above Tokyo”. Avståndet mellan Chicago/Detroit och Japan konstituerar, tänker jag, i hög grad hur Liumin låter. Detroit är en stad som hör 1900-talet till. Det är en stad som nu håller på att tömmas på industrier och på människor. Detroits centrum är ett stort svart hål. Tokyo är i det perspektivet den instans, den stad, som i mångt och mycket tagit över stafettpinnen. Och löpt vidare. Konstellationen Detroit och Tokyo är på väg att bli – om den inte redan är – en dikotomi. Och med sig i bagaget har DEEPchord presents Echospace en ödslighet som översätts in i en av världens största städer, in i en av jordens minst ödsliga platser. In i expansionen. I och ur den katakresen uppstår Liumin.

Skivan inleds med ”In Echospace” som torde vara bland det mest otydliga Hitchell/Modell hitintills producerat. Våg efter våg av sprakande, ödsliga, ljudsjok väller in över lyssnaren och övergången till spår två – ”Summer Haze” – ger sig tillkänna först efterhand. Dubbiga rytmer invid svårdefinierade ljudkluster och stadens alla olika klanger utgör sedan viktiga nivåer i den mångskiftande struktur skivan sammantaget upprättar. Liumin är ändå en i många stycken lättillgänglig skiva. Här finns, om man återigen jämför med The Coldest Season, mer av igenkännbar techno, av klubbmusik. Något som åtminstone på idéplanet kan kopplas samman med att vi här har lämnat den vintriga landsbygden för ett urbant nattliv. Kan man tala om en renodling som inte samtidigt förenklar? Det är en skiva som just genom sin delvis paradoxala och alltid komplexa sammansättning torde fungera i en räcka olika sammanhang. Musiken förutsätter inte nödvändigtvis en enda, specifik, perceptionstyp. Man kan lyssna på långt avstånd, men också helt nära. Och resultatet blir två olika händelser.

Det är svårt, och egentligen onödigt, att hålla fram specifika låtar, då skivan så uppenbart strävar mot en helhetsupplevelse. Men jag skulle ändå vilja peka på ”BCN Dub”. En komposition som på ett uppenbart och mycket drabbande vis lyckas föra in en slags slirande oro i de djupa dub-sjoken. Ett grepp som känns viktigt då den kritik man möjligen kan rikta mot Liumin (och också mot The Coldest Season) skulle handla om att musiken ibland har en tendens att gömma undan de konflikter som nästan hela tiden ändå rasar någonstans inne i den. Och som man också hör om man lägger sina öron – sina två hål i huvudet – alldeles intill. Kan man tala om en renodling som samtidigt skapar en alldeles uppenbar känsla av desorientering? Efter tolv minuter tonar ”BCN Dub” ut i ett avlägset mummel. Och övergår i nästa spår. Som sedan övergår i nästa. Mot slutet av skivan, manifesterat som allra tydligast på det näst sista spåret – ”Float” –, är det atmosfäriska grundackordet i det närmaste inverterat och en nästan naken rytmisk struktur blir istället dominant. Också den operationen är ett led i Liumins rörliga modus. Sista låten, som naturligtvis heter ”Warm”, är ytterligare en öppen komposition där de tidigare väl etablerade rytmiska strukturerna fått ge vika. Här stiger också Hitchell och Modells fältarbeten, som funnits med under hela den långa resan, fram i ett nytt ljus.

Den första pressningen av Liumin är en dubbel-cd, där cd 2 består av, och jag citerar: ”an atmosperic distillation of sonic-elements from Liumin disc one”. Man får således uppfattningen att den andra skivan, Liumin Reduced – som består av ytterligare nästan 80 minuter musik – skulle vara en produkt av den första, något som ter sig märkligt då den ljudvärld som där öppnas verkligen tycks vara på väg någonstans. Och liksom inte stammande ur något annat än sig själv. Fåglar, tunnelbanetåg, röster, brus och något som låter som ett koncentriskt, repetitivt klinkande på en klaviatur. Det är en lång vacker serie av ansatser.

Samtidigt med Liumin gav DEEPchord presents Echospace också ut en tolva på Modern Love vars A-sida – ”Vibrational Studies (in Echospace)” – är en bearbetning av albumets inledande komposition. Musiken är, och här förleds jag säkert lite av dess titel, en närmast klinisk undersökning av hur det kan kännas och låta då man om natten gått vilse i en främmande storstad. Liumin är i hög grad en skiva att umgås med. Att gå vilse i. Frågan är var Hitchell/Modell tar oss med nästa gång. Och hur man då bör klä sig.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry