Deer: One

Deer
One
Deszpot #003

Av: David Härenstam

Publicerad: tis, 2013-10-29 12:40

En ensam not från en basklarinett spelad tre gånger startar upp och ligger till grund för denna 40 minuter korta ljudvägg av klarinetter och elektronik. Gruppen Deer är en experimentel trio musiker med ett specialintresse i elektro-akustisk musik och som består av de meriterade klarinettisterna Hans Koch, Christian Muller och Silber Ingold.

Förändringarna i One är så små och till en början så försiktiga att man, om man så behagar, dras in ett slags mikrokosmos av vibrationer, elektricitet och trä som är oerhört behagligt. När stycket når sitt klimax efter ett långsamt crescendo som pågår i 35 minuter och rutorna i min lägenhet börjar skaka och grannarna bokstavligen dunka i väggarna är det enda jag verkligen beklagar att jag inte får stanna i galenskapen ett tag till. Stycket försvinner alltför snabbt vilket tyvärr ger hela verket en dålig balans. Man kunde definitivt ha låtit det avslutas abrupt vilket hade gett en positiv chockverkan eller om man så vill, uppvaknande (uppvaknande är väl vad det egentligen handlar om). Man kunde också låtit det dö ut väldigt långsamt vilket gett stycket mer av en form. För mig blir den väg som Deer valt, där ljudet försvinner under loppet av någon minut, tyvärr helt oförståelig. Det känns som konstruktionen slarvas bort.

Hur som helst så finns det flera anledningar till att gilla denna helt kompromisslösa drone där glädjen i att lyssna till ett c# i 26 minuter innan man får en hint av ett c någonstans i bakgrunden är långt större än besvikelsen när den dör bort för fort efter 40. Jag inser att med denna typ av musik har jag samma förhållningssätt och känslor som jag har till de mängder av skräckfilmer som kom i slutet av 70-talet och början av 80-talet (speciellt de från Italien). Det ger mig samma känsla av deltagande eftersom jag själv helt måste acceptera stilen, det krävs ett medvetet val (samt en vilja att kasta bort precis hur mycket tid som helst, på precis vad som helst). Dessutom krävs det att man med berått mod tränger undan de tankar och känslor som under filmen/musikens gång helt tvunget måste poppa upp och säga "är det någon som driver med mig?". Kanske är det vid synen av en alldeles extraordinärt kass sminkning eller kanske händer det när man efter 35 minuter plötsligt möts av ljud som verkar komma från ett 8-bits nintendo (eller kanske när min son frågar varför jag lyssnar på en dammsugare). Men man omfamnar stilen stänger ute alla andra tankar och väljer att låta sig luras.

Jag kan uppleva en form av meditation och i de fall musiken verkligen fungerar, ett förhöjt lyssnande som känns oerhört fokuserat och verkligt, må vara hur illusoriskt som helst. Jag tycker de tre klarinettisterna och knapptryckarna i denna trio lyckas alldeles ypperligt med detta och trots mitt, vad som vid det här laget måste vara smärtsamt uppenbart, oerhört ambivalenta förhållningssätt till denna konstart sitter jag här och vill uppleva det igen. Som sagt, stycket är för kort inte för långt. Mitt huvud är rensat, Deodato är nöjd och får sista ordet. In there, the more you carry, the quicker you get tired, the sooner you die.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry