Demdike Stare_Elemental I-IV

Demdike Stare
Elemental Part I & II
Modern Love Love 073 / Love 074
Demdike Stare
Elemental Part III
Modern Love Love 075
Demdike Stare
Elemental IV
Modern Love Love 076

Av: Fredrik Nyberg

Publicerad: ons, 2012-02-22 16:34

Om jag hade skrivit en summerande text till Soundofmusics nyårsspecial om 2011, vilket jag nu inte gjorde, hade jag med all säkerhet skrivit om bolaget Modern Love. Det var hos dem, i deras mycket engelska, samtidigt högst obestämbara, topografi som jag under 2011 som oftast var bosatt. Andy Stotts två alldeles lysande dubbel-tolvor – Passed Me By och We Stay Together – tillsammans med släpp från bland annat G.H. och Miles, följde mig genom en turbulent tid. Och naturligtvis Demdike Stares Tryptych, som på ett oerhört ambitiöst vis både samlade upp och utvecklade tre tidigare släppta vinyltolvor på bolaget. Denna ambitionsnivå tycks inte besvärande för duon, då de inledde 2012 med att sjösätta ytterligare ett mastodontprojekt – vinyltetralogin Elemental.

Berättelsen om verket Elementals något omständliga publiceringssätt är möjligen värd att återberätta. De två första skivorna – Chrysanthe och Violette släpptes tillsammans med en hyperestetisk förpackning. De två sista – Rose och Iris – kom ut för separat försäljning med några veckors fördröjning. På så vis blev receptionen av verket i tid utdragen, något som också påverkade, och kanske fortfarande påverkar, intrycken av skivorna, av musiken.

Demdike Stare består av Miles Whittaker och Sean Canty, som populärt brukar beskrivas som två fanatiska skivsamlare från norra England. Och denna bestämning går väl att uppfatta som en förklaring till varför Elemental, som ting betraktat, ser ut som den nu ser ut. Det är mycket kartong att foga in bland de övriga vinylkonvoluten i skivsamlingen. Tråkigare kan man ha det …

Elemental inleds avvaktande men knappast försiktigt. En mörk, murrig, långsam ambient klangvärld byggs upp. Musiken skapar ett alternativ och i tid väl utdragen spänning. Det finns en aura av mysticism, som ibland gränsar till det ockulta, hos Demdike Stare och det är den nivån, den introverta, i deras annars mångstämmiga repertoar, som allra tydligast manifesteras på Chrysanthe. Även om andra halvan på den långa ”Kommunion” ändå då och då lättar på förlåten. Jag blir avsevärt mer belåten då detta modus stäms mot ett mer reellt och också hårdare musikaliskt uttryck. Men på det hela taget är Elemental en mer fokuserad, för att inte säga inåtvänd, historia jämfört med den föregående trilogin, som i hög grad definierades av sin rörlighet, sin upptäckarlust, sin vilja att tränga in i andra, främmande musikaliska uttryck. De fyra skivorna och tolv låtarna som tillsammans utgör Elemental gräver där de står.

Skiva nummer två inleds med den märkliga ”Mnemosyne”. Arabisk musik inspelad av en förvirrad turist? Vem är det som minns vad här, frågar jag mig, medan musiken tumlar mellan det infallsrika och det repetitiva. Och då jag väljer att spela spåret på 45 varv i stället för 33 (om jag förstått saken rätt råder valfrihet i denna fråga just gällande detta spår) skingras inte sammanblandningen, oredan, kaoset. Och ju mer jag lyssnar ju mer tycker jag om det jag hör. Efterhand blir jag emellertid alltmer varse om att ”Mnemosyne” utgör ett undantag.

Det är ingen slump (och låttitlar som ”In the Wake of Chronos” och ”Erosion of Mediocrity” bidrar säkert) att jag för första gången på många år plockar fram Test Departments vinylbox Beating the Retreat från 1984. På ”Violette”, titelspåret på den andra skiva, tangerar de en ljudbild man kunde finna under Test Departments mer inåtvända ögonblick. Världsförbättrarambitionen och den grafiska, visuella noggrannheten, för att inte säga megalomanin har de definitivt gemensamt. Och också något i själva det musikaliska anslaget. Mörkret och kraften hos Test Department alstrades i hög grad av en politisk situation, av den hopplöshet Margaret Thatchers regim spred omkring sig, främst i de lägre samhällsklasserna. Test Department fångade upp denna livsstämning, dels i sin mörka ursinniga musik, dels i sitt långtgående engagemang i den brittiska gruvarbetarstrejkrörelsen. De gav exempelvis ut skivor tillsammans med South Wales Striking Miners Choir. Idag, och för Demdike Stare, utgörs fiendesidan, tänker jag mig, av ett mer diffust konglomerat. Men den finns. Den är påtaglig och den alstrar också i fallet Demidike Stare diverse mer eller mindre aparta musikaliska uttryck. Jag uppfattar Elemental, i all sin ibland närmast frustrerande inåtvända energi, som just en sådan formulering. När det gäller kompositionen ”Violette”, som jag tyckte mig ha ganska god koll på, lyckas den (också den) smita ut ur sig själv och ut ur lyssnarens grepp. Annars tror jag inte att jag kan ha så fel då jag lokaliserar Wolfgang Voigts GAS-projekt som Demdike Stares kanske enskilt viktigaste föregångare. Åtminstone är det en likartad, liksom inåtriktade komplexitet, som färgar in stora delar av Elemental.

Just ”Erosion of Mediocrity”, som inleder Rose för oss närmare technon, något som jag just där, dit kommen, uppfattar som viktigt. Befriande. Under ”Erosion of Mediocrity” hittar jag åtminstone tillfälligt ut ur den ytterst snåriga labyrint Elementals allteftersom kommit att rita upp. ”Erosion of Mediocrity drivs framåt av ett skitigt, enkelt, monotont beat. Detta mer utåtriktade uttryck följs upp av ”Nuance”, som i nästan vilket annat techno-sammanhang som helst hade uppfattats som rejält inåtvänt – här blir det snarare tvärt om. Efter att ha lyssnat på de två första skivorna kände jag mig aningen besviken – inte för att det var dåligt (för det var det inte) utan mer för att jag inte hade blivit särdeles överraskad. I detta sammanhang blev nedkomsten av Rose viktig. Vackrare. Hårdare. Och plötsligt träder ”Falling off the Edge – det sista spåret på Rose – fram som en favorit. ”Falling off the Edge” slutar i en närmast sakral och definitivt låst slinga.

Tryptych* blev så lyckad i hög grad tack vare sin rörlighet, sin dynamik, sin vilja att hela tiden ta med lyssnare någon helt annanstans. Elemental fungerar på ett annat vis. Den sluter sig, som sagt, i högre grad inåt. Ett uttryck som förstärks då man konfronteras med den avslutande Iris-delen, även om den allra sista låten – ”Ishmael’s Intent” – jobbar med moment som antyder öppningar och flyktvägar. En praktik som förberetts under den långa, mycket metodiska ”Dasein”, som efter ett avsevärt arbete i det tysta sluts i ett digitalt primalskrik. Men sammantaget: Oj vad det är mörkt! Hela verket skapar en märklig hårt i hopknuten gotisk stämning. Och då en högst samtida gotik. Samtidigt märker jag att jag hela tiden upptäcker nya moment i kompositionerna, i den märkligt hårt knutna näven. Det kommer att ta tid innan jag är klar med den här skivan. Med de här skivorna.

Vinylformatet utnyttjas vidare på ett konsekvent vis. Spelhastigheten (33 eller 45 varv) är aldrig given och blir ibland, som ovan antytts, också resultatet av ett hos eller till lyssnare förlagt val. Diverse blinda och låsta spår (locked grooves) – exempelvis mot slutet av ”Falling off the Edge” – stör också genomgående lyssningen. Man måste gång efter annan gå fram till skivspelaren och lyfta upp nålen. Dessa låsta moment skapar en märklig tidsuppfattning i lyssnarens medvetande. Korta, förbipasserande ögonblick dras ut till en evighet och min verklighetsuppfattning störs.

Sade jag att de fyra skivorna alla är färgade i en individuell kulör som kommunicerar med dess titel? Chrysanthe och Violette. Rose och Iris. Sade jag att det snart kommer att dyka upp en cd-version av hela klabbet som säkert kommer att bestå av andra beståndsdelar och låta helt annorlunda? Demdike Stare är på gott och ont helt gränslösa. Elemental har inte lärt mig någonting om Demdike Stare. Nu måste jag fortsätta att lyssna.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry