Dennis Young Reel to Real

Dennis Young
Reel to Real
Staubgold 137

Av: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2015-04-23 22:56

Feeling. Vissa bara har det. Redan ett par minuter in i samlingen med Dennis Youngs hemmainspelade sängkammarmusik vet jag att han har det. Touchen, soundet och rytmen – det är som klister. Det fäster direkt. Som trumslagaren i det legendariska New York-bandet Liquid Liquid vore väl allt annat omöjligt. Vid sidan av arbetet i det hårdsvängande dance-bandet spelade den då 24-årige Dennis Young under två år (1982-1983) in musik med hjälp av sin gamla tvåkanalare. Dessa soloinspelningar låg sedan bortglömda under trettio år innan tape-lådorna kom fram i ljuset igen. Av nyfikenhet gick han igenom materialet och bestämde sig därefter att göra ett urval av soloinspelningarna som skivbolaget Staubgold nu gett ut.

De sexton låtar som utgör skivan Reel to Real spänner över vitt skilda intryck och stilar. Allt från skeva dansrytmer och dub till analoga synt-experiment, akustiska gitarrer, radioskval och trumsolon ryms. Det är relativt spretigt, lo-fi förstås, men det finns ändå en röd tråd – ett slags rymdtema – som binder ihop materialet. Låtarna har namn som Forbidden Planet, Aliens och Gravitation och musiken har ett kusligt och alienerat sound. Jag kommer ofta att tänka på Suicide när jag hör Dennis Young sjunga och spela. Det finns en desperation i uttrycket som han delar med Alan Vega.

Jag gillar den här typen av samlingar. De ger en bra ögonblicksbild och det känns som om jag plötsligt befinner mig i Youngs (pojk)rum i New York 1982. Det är svårt att närma sig en artist och hans musik mer än så här, vilket gör det väldigt intimt och oförfalskat – men givetvis inte utan risk. Visst hör jag ljudet från ett labaratorium – där ämnen prövas och utvärderas – men jag tycker att Reel to Real håller måttet än i dag. Visst finns det ett och annat spår som känns ofullständigt eller rent av borde stannat i garderoben, men det hör ju liksom till. Det får ju dessutom de bästa spåren att skina ännu mer.

På skivan finns också några enkla gitarr/röst-spår som är mindre experimentella, men minst lika oborstade och vildvuxna som de gamla ESP-trubadurerna. Så även de funkar i sammanhanget. Men det är nog framför allt låtarna med analogsyntar och tunga effekter, i kombination med Dennis Youngs röst, som gör dessa inspelningar intressanta. Space Reserved är rena Gunter Schickert-pajen där känsloläget kränger rejält bland svajiga krauttoner och suggestiva ekoeffekter. Och Contortions, som är sylvass space-techno, är fullkomligt underbar i sin enkla monotoni. Även långt efter att klistret torkat och tape-askarna gulnat kan jag konstatera att Dennis Youngs feeling står sig än i dag och hans solomusik från 80-talet är väl värd att återupptäckas.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry